Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borta är bra men Torsång är bäst...

Annons

För när Torsångsborna kom tillbaka från stan var det Bosse Jansson jobb att hissa upp bron så att ångbåten kunde komma förbi och lägga till vid kajen.

Hemvändaren Bosse Jansson är född och uppvuxen i den gamla brovaktarstugan vid Torsångs café.

När vi anländer till Torsångs café står Bosse redan där och väntar på oss, otålig. Han vet inte riktigt var han ska börja, det är så mycket han vill berätta om från förr, om Torsång och dess båtliv.

- Runn är den ångbåtstätaste sjön i världen! Ja, åtminstone om man ser det i förhållande till befolkningen, säger han, och så börjar han berätta om ångbåtarna från Torsång som vid förra sekelskiftet drog virke till de talrika sågar som då fanns runt sjön. Om 1600-talets båttrafik, om skutorna som gick i skytteltrafik mellan Torsång och Falun för att förse koppargruvan med ved och virke.

- Det var ju oerhörda mängder som behövdes. Hur gjorde man? Det är ju jättespännande, säger han.

I november förra året gick han i pension:

- Men jag jobbar ändå - jag håller på med hembygdsföreningen, ångbåtsföreningen och är engagerad i erosionsproblemen i älven.

Han har ett rum i källaren som kontor, där sitter han och söker information på internet och läser böcker om det historiska Torsång.

- Ja, så köper jag och lånar böcker, och lånar ännu mer böcker, säger han, men tillägger snabbt att det finns många fler Torsångsbor som kan så mycket mycket mer om traktens historia än han.

På 1950-talet, efter lumpen, lämnade Bosse Torsång. Han valde att bli vägingenjör i stället för att gå i släktens fotspår och bli brovaktare som morfar, morbröderna och mor.

1972 slutade hans mor och morbro som brovaktare. Timret som i århundraden kommit från Västerdalarna slutade att komma till Torsång och bron kasserades. I dag finns bara ett minnesmärke kvar över flottningsbron.

För fem-sex år sedan flyttade Bosse hem till brostugan och Torsång igen.

- Jag längtade hem, jag är uppväxt med det här - vattnet och båtarna, säger han.

- Intresset för det här kommer väl av att jag minns från min ungdom hur det var. Det stora pråmarna som drog laster med sågat virke och som på söndagarna tog med medlemmarna från missonsförsamlingen, nykterhetsrörelsen eller något fackförbund ut på Runntur.

ANN-SOFIE MASTH

Mer läsning

Annons