Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borssén backarnas boss

Annons

Med Jenny och Susanna är det ju så att de i princip varje vecka gör resultat, sätter fokus på något runt omkring sig och/eller skickar iväg ett citat som gör att de utan några problem platsar här till höger, högt upp på listan över dem som verkligen är På banan.

Sådan är Therese, Borssén, slalomess, Rättvik, just nu - för alltid?

Jag är lite stolt över att jag före säsongsstarten skrev att "nu, med ett VM på hemmaplan, kan vad som helst hända". Det hade i och för sig vem som helst kunnat räkna ut, särskilt efter tredjeplatsen i Maribors världscuptävling i januari och åttondeplatsen i Turin-OS, men ändå.

Redan i dag, efter två vc-tävlingar, tillhör slalomsäsongen 2006-2007 Therese Borssén.

Anja Pärson är den stora stjärnan, men hon har knappt kommit tillbaka från sin knäskada, och av den anledningen slutade hon fyra i Aspen, Colorado, tävlingen som Borssén blev trea i.

Borssén var 1,07 sekunder - närapå en evighet - efter Marlies Schild, Österrike, men den placeringen, liksom åttondeplatsen i premiären i Levi, kombinerat med en ny, tuffare rak åkning (som såg riktigt otäck ut från min position i soffan framför tv:n), gör att Therese Borssén plötsligt blivit ett VM-hopp.

Ett väldigt stort VM-hopp.

Man kan ställa krav på Therese Borssén.

Det är exakt nu som hon ska visa att hennes resultat inte är tillfälligheter.

Det är exakt nu som hon kommer att göra det.

Och det till tvivlarna och vad-var-det-jag-sa-människornas stora förtret, för är det någon gång som en lysande talang har de kritiska ögonen på sig är det när chansen att slå igenom totalt är som störst - och det är då historia brukar skrivas.

Det svenska alpina landslaget är dessutom hur bra som helst just nu.

Ska vi någon gång försöka sluta febra över Pernilla Wiberg och Ingemar Stenmark, för den delen också Anja Pärson, är det nu.

Anja tar medalj, även på ett ben, men bakom henne finns Therese Borssén, Maria Pietilä Holmner, Anna Ottosson och Nike Bent, förra säsongens stora skräll som däremot inte varit alls så övertygande som jag hoppats hittills i år, som med viss tur och grym skicklighet har riktigt bra medaljchanser.

Bredden på herrsidan är lika kittlande, från Stjärnabys Jens Byggmark, 21, till Patrik Järbyn, som väl hunnit bli... 87?

Och André Myhrer och Markus Larsson är självklara medaljörer i Åre i februari.

Jag kan knappt bärga mig.

När Janica Kostelic ställde in den här säsongen var jag den som skrek skandal högst, för den alpina världen behöver Janica Kostelic mer än Janica Kostelic behöver den alpina världen.

För spänningens skull.

En säsong utan henne riskerade att bli en lika mördande tråkig tillställning som Inter-Palermo faktiskt var i söndags.

Men med en haltande Anja Pärson har världscupen genom ett under (nåja...) återigen blivit den cirkus som vi så gärna löser biljett till.

Särskilt som det är Björn Fagerlind och Stig Strand som proffsigt leder oss genom portarna i varje SVT-sändning från världscupen.

Alpin sport är dessutom ren och skär njutning, även för den som ställer lite högre krav än "rak linje", "fart på flacken" och kobjällror som för ett fruktansvärt oväsen.

Det är bara här som Anders Pärson, pappan och tränaren, du vet, får komma fram ur skuggorna för att förklara sakernas tillstånd.

I fjol pratade han om varför Anja kört ur (har jag för mig), det var något fel på skidorna, och jag, trött på klichéartade bortförklaringar, var på väg att zappa över till text-tv när Anders Pärson sa att det nog var dags att ta tillbaka de gamla laggen.

- De är mer snälla och förlåtande, förklarade han.

Det är det bästa jag hört en svensk idrottspappa säga någonsin.

Annars brukar det mest vara tjat och gnat och ett evigt curlande ända tills gränsen är nådd och moppe, folköl och Babyshambles slutligen, bara för att få tyst på tjatet, tar över och det bara riskerar att gå utför.

Jag gillar slalom, förresten. Sa jag det?

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons