Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björnjägare, butiksägare - bröt nacken

/

Annons

Skogskojan - den är egentligen en villa med öppen planlösning, furupanel inuti, vitriolimpregnerad fasad utanpå, och med ett fönster i vardagsrummen som öppnar hela gaveln mot hästhagen och skogen. Lena har ritat huset själv. Maken Niklas fick godkänna ritningen och bygga. Han och svärfar är snickare.

På andra gaveln i vardagsrummet hänger ett björnskinn. En av 8-9 björnar som Niklas skjutit. Oftast har Lena varit med som hundförare.

Gråhunden Pecka brukar voffa när han ser det mörka skinnet. Nog märks det att jägare bor i villan: Kronor efter älgar och rådjur sitter på väggen, kranier efter fler björnar ligger i glasskåpet. Ännu ett björnskinn finns i frysen, i väntan på montering.

- Sedan blir det inga fler likdelar, säger Lena Bergström.

Hon är född i Vasastan och uppvuxen i Märsta. Vid 12 års ålder flyttade stadsflickan till Rättvik och när hon gått ut nian började hon jobba med travhästar.

- Djuren är min grej, det har de alltid varit. De är ärliga. Jag blir ofta besviken på människor och försöker själv vara så rak som möjligt, säger Lena.

Efter hästjobb i Frankrike och aupair-tid i New York hamnade hon som 21-åring i Bingsjö, tala om kontrast.

- Jag skrattade hela vägen när vi åkte dit från Rättvik, berättar hon. "Här kan man ju inte bo" sade jag. Bingsjö var ju ett ställe man åkte till en gång om året när det var stämma och proppfullt med folk.

Hon tränade hästar, träffade Niklas Bergström från Dalstuga och blev kvar. De flyttade ihop och fick barn.

- Ingen av oss var så jaktig från början. Det intresset har växt, säger hon.

Bergströms jagar för jämnan. Niklas är björnjägaren. Lena skjuter älg.

Det är själva jakten som fascinerar, spänningen och samspelet med hundarna.

- När skottet har gått är det bara en massa jobb. Då får man bubba och bära.

Hon har tränat Storejens Pecka, en av de mest använda björnhundarna i Dalarna. Vid jakt är samarbetet med hunden viktigt. Hundföraren ska vara den självklara ledargestalten, men en bra hund ska vara stark och kunna jobba själv.

Gråhunden Pecka brukar signalera med ett "ho-ho" när han är nära björnen. Men nu har de upptäckt att han låtsas vara nära ibland, för att slippa kopplet, när han tycker att jägarna är för slöa. Två gånger har han hamnat i gapet på en björn, men är ändå inte rädd.

Hon kastar sig in i en jakthistoria: Är det älg eller björn i det täta snåret? Små signaler, vind i ryggen, hur skäller hunden.?

Men en måndagsmorgonen i augusti 2004 fanns inga tecken på fara. Hon skulle ner från Dalstuga till jobbet i Bingsjö handel. Vägen var nyhyvlad och det var någon fel på ett framdäck. Lena ryckte i ratten, fick sladd, stötte mot en sten och voltade med bilen som hamnade upp och ner.

Hon kände ingen smärta utan hann kravla sig ur bilen på egen hand, med bruten nacke. Maken Niklas kom först till olycksplatsen, och fick skäll när han ringde 112. Lena borde inte har rört sig.

- Försök att få den här människan att sitta still, försvarade sig Niklas.

Sedan kom smärtan. Disken mellan fjärde och femte kotan var borta. Det var tur i oturen. Hade det varit en kota högre upp hade Lena varit helt förlamad.

De tog en benbit från höften och opererade in i halsen. Lena var på fötterna en vecka efter operationen. Kanske med lite väl mycket spring i benen, för nu har hon ständig smärta i höften.

Lena som var van att gå i timmar med hundarna får nu ont efter en kilometer. Men hon tränar, och har bestämt sig för att bli helt bra.

Hon vet att det kan bli bättre med rehabilitering och den Bergströmska envisheten. Efter olyckan var hon lam i högra armen. Den är bra nu, men då i början fick Lena flytta högra armen med den vänstra.

- Det var en jättegrej när jag måste be Niklas om hjälp att duscha. Sådant är jobbigt när man är van att klara allting själv.

Sin del i Bingsjö handel fick hon sälja efter olyckan, eftersom hon inte orkade lyfta kartonger längre. Nu läser hon in gymnasiet på Komvux.

- Det är jättekul att läsa med 17-åringarna. Jag har ju väntat på att bli vuxen.

Lena Bergström kan tänka sig att jobba med friskvård i framtiden. Hon har företaget Bingsjövandringar. Som naturguide visade hon folk runt bland älgspillning och björnidén, men det är lite svårt nu när hon inte kan gå. Två-tre hundkurser håller hon dock varje vår, som en av älghundklubbens dressyransvariga i länet.

Ute på gården är det gott om djur, levande och döda. Lena ryter "tyst" åt Pecka i hundgården, och pussas med jämthunden Börje. Två gamla travhästar går i hagen. På en sten ligger en vildsvinshud och två rävar är uppspikade bakom uthuset. Fällhorn täcker en uthusgavel.

Fast nu har Lena Bergström upptäckt en ny naturlig passion. Att plocka svamp.

- Så himla läckert, säger Lena Bergström och berättar om gula kantareller, trattisar och till och med svart trumpetsvamp.

Fast Niklas blev irriterad när hon kom på efterkälken i höstas, med en skadskjuten björnhona i närheten.

Men det var väl hans fel, som ändå gav henne en påse när hon hittat ett gäng gula svampar. Niklas förstod väl inte hur stark jaktinstinkten kan vara för den som fått vittring på svamp.

  • Lena Bergström:

Familj: Maken Niklas, barnen Mattias 19 år och Erika 15 år.

Ålder: 44 år.

Hundar: Jämthunden Ränkeskogens Börje, gråhundarna Rävas Taiga (Berta), Rävas Odin (Orvar)och Storejens Pecka, som från början var godkänd med tvekan, men som blivit en väldigt bra björnhund genom sin erfarenhet och envishet. Frågan är om det blir valpar med Berta. Först måste hon meriteras.

Övriga djur: Hästarna Sullan och Bruden. Katten Storm (värsta jägarn i huset).

Älsklingsrätt: Grillad vildsvin med fransk potatissallad. "Vildsvin borde alla smaka en gång i sitt liv så förstår de vad jag menar".

Mer läsning

Annons