Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björn har slutat jaga miljoner

Annons

I dagarna blev Henry Björn intervjuad av den aktade affärstidningen Dagens Industri. Telefonsamtalen har varit många.

- Jag hade inte räknat med det, och det blev nästan för mycket, säger han.

Att ingenting är gratis är en devis som förstås kan nagga det ärligaste uppsåt i kanten. Att inför offentligheten hävda att satsningen på fotbollshallen inte görs för att tjäna pengar är inte alldeles enkelt. Om man vill bli tagen på allvar.

Men Henry Björn är en man som tar sig själv på allra största allvar. Hans närmaste man och mentor, konstruktionschefen Svante Eriksson, har dessutom lärt honom att tygla humöret.

Därför kan han med en ton av ödmjuk saklighet brotta ner spekulationerna på mattan.

- Jag idkar ingen välgörenhet. Hallens tillkomst sker helt på affärsmässiga grunder.

- SWL, alltså moderbolaget, satsar 200 000 kronor på arenabolaget som blir dotterbolag.

- Dessutom lånar SWL ut 1,3 miljoner i form av takstolarna. Resten av pengarna lånar arenabolaget från banken.

Så var det med den saken. Men eftersom NLT:s uppsåt i det här sammanhanget är att ta pulsen på personen Henry Björn blottas fler detaljer när ytan ruggas bort.

Arenabolaget betraktar han även som en sorts "pensionsförsäkring". Det vill säga att när det är dags att lämna över ledarskapet av SWL till sin efterträdare mjuklandar han sin pensionering i rollen som arbetande styrelseordförande för SWL och utser en vd.

- Och då får jag ju tid över för att driva arenabolaget.

Han gillar ju fotboll och att utveckla saker och ting, norrlänning som han är i grund och botten.

Han är född och uppvuxen i den lilla byn Pålkem mellan Boden och Gällivare, i gränstrakterna av Norrbotten och Lappland.

Då fanns det 170 invånare i byn. I dag finns bara nio bofasta.

Henry Björn blev en av utflyttarna. Han övergav planerna på att bli jägmästare och flyttade som 17-åring till storstaden Göteborg, där hans fyra år äldre storebror Tord redan bodde.

- Jag hade en hemsk hemlängtan, minns han.

Det gamla livet med ständig tillgång till fisket och jakten var över. Han reste söderut för att stanna, även om han regelbundet genom åren återvänt till Pålkem - som besökare.

Norrlandsdialekten skymtar bland betoningarna. Likaså vilar det ett lugn över honom.

Men Henry Björn bekräftar inte bilden av den sävlige norrlänningen som hellre skjuter uppgifterna till morgondagen, eller nästa vecka.

Han vill lösa problemen omgående, och är dessutom en öppen person. Lite för öppen ibland påpekar hustrun Lena.

- Jag är rak i affärer och inte rädd för att ta risker eller konflikter.

Därmed inte sagt att Henry Björn är äventyraren som kastar sig nerför branta stup. Det finns en klokskap som gör att han kan sätta gränser.

- Jag skulle aldrig hoppa fallskärm eller bungy-jump. Jag vill kunna kontrollera situationen och inte hänga fast i några trådar.

Han kan också slå till reträtt om det krävs. Jaktintresset förde honom under en period till Kanada.

- Men när jag blev anfallen av en skadad björn fick det vara nog.

Numera är det älgjakten som gäller. Småviltet får vara. Tiden räcker inte till. Och vad gäller den gamla passionen för fiske så är det samma sak. Fiskeintresset blev kvar däruppe i norr, och utövas i stort sett bara under besöken i hemtrakterna.

Henry Björn har även utvecklat en egenskap som knappast förknippas med en genuin norrlänning.

- Jag gillar att prata. Men jag var väldigt blyg när jag kom till Göteborg. Om en tjej tilltalade mig så rodnade jag.

Det är svårt att tänka sig högröda kinder på Henry Björn i dag. Han utstrålar energi och självsäkerhet, en man som vet vad han vill.

Den energin har också varit en viktig tillgång under de tuffa åren när han tillsammans med hustrun satsade allt på företagandet.

- Vi åt hemskt mycket soppor, av alla olika slag.

Han vet hur det känns att ha ont om pengar. Därför är han också tillfreds med tillvaron i dag. Ekonomin är tryggad och han drömmer inte längre om att bli miljonär.

Hans drömmars mål har ändå infriats menar han.

- Jag har ett fantastiskt arbete med fantastiska medarbetare.

Han värdesätter familjen lika mycket som personalen på företaget.

- Det var Lena och vår ekonom Maggan Eriksson som pushade fram mig att köpa SWL.

- Det är mina medarbetare som kan tillverka takstolar. Jag är däremot ganska duktig på att leda ett företag, om jag får säga det själv.

Och han tror också att han är ganska omtyckt av de anställda.

- Men jag är ingen spännande människa. Däremot är jag nog ganska lätt att ha att göra med.

HARRI KRIIKKULA

Mer läsning

Annons