Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN - varje lördag Han är rätt man för AIK

Annons

Hederliga Tidningarnas Telegrambyrå publicerade i tisdags kväll en brådskande faktaruta. Rubriken: "AIK:s tränarkarusell på 2000-talet". Och där stod pojkarna på rad: Stuart Baxter (1998-2000), Olle Nordin (2001-mars 2002), Peter Larsson (mars 2002-maj 2002), Dusan Uhrin (maj 2002-november 2002), Richard Money (januari 2003-april 2004) och Falugrabben Patrick Englund (april 2004-).

Slår man mer än en blick på den snurriga "tränarkarusellen" är det lätt att konstatera att den stått ganska stilla.

AIK har bytt tränare sex gånger under 2000-talet.

Trulige Baxter drog vidare - normalt. Olle Nordin, som annars mest har gjort sig känd för ett VM i marschtakt, tog över men hoppade på grund av hälsoskäl (och för stor press?) av - förståeligt. Inhopparen Peter Larsson (från Falun) försvann när, vad AIK-ledningen trodde, rätt man dök upp - normalt. Dusan Uhrin fick inte fart på laget och lämnade klubben - normalt. Richard Money var chefstränare i drygt ett år men arbetade under press och med ett, som det heter, spelsystem som han själv inte trodde på, och han fick kicken - normalt.

Våren har varit mer svart än gul och svart för AIK. I dag ligger laget på elfte plats, en poäng ovanför kvalstrecket. Jag tror att krisen är över nu.

Vad turbulensens AIK behöver är en tränare som har förtroende hos truppen.

Det har gentlemannen Patrick Englund, Moneys tidigare assistent.

Trots sin ålder.

Trots att han saknar formell tränarutbildning och erfarenhet av att vara just tränare.

Trots att han är polare med flera spelare.

Patrick Englund har nämligen auktoritet, kyla och - förmodligen - även den så klassiska känslan i magen, den som kan få begåvade att bli briljanta.

Tillsammans med Nebojsa Novakovic kommer Englund att träna AIK fram till och med nästa säsong.

Och på de sju matcher som Patrick Englund haft huvudansvaret har AIK tagit fem poäng (en vinst och två oavgjorda) på sju matcher. Det är ett bra resultat för AIK, den gamla skorven där så många gnager, gnager och gnager om prestationer, fast spelarmaterialet inte håller den klass som vissa kräver.

Inte minst fansen, de som, om resultaten uteblir, är så hängivna i sitt perversa förhållande till klubben att de kan hota spelarna de "älskar" till livet.

Patrick Englund, som själv spelade i AIK i sex år och även var utlandsproffs i FC Lugano och AC Bellinzona i Schweiz i åtta år, sa i förra veckan i den här tidningen att supportrarna har rätt att ställa krav och att han måste acceptera det.

Det tyder på insikt, men svarar inte på frågan om han klarar pressen. Jag hoppas att han gör.

En av de allra svåraste matcherna kommer Patrick Englund att gå mot Sanny Åslund, klubbdirektören, som inte bara ansvarar för AIK:s ekonomi utan också för laguttagningar, coachning och vattenpåfyllning i paus.

Det finns alltid risker med samarbeten mellan två starka personligheter som Englund och Åslund (det är, förresten, nåt herrlandslaget aldrig behövt oroat sig över). Spänningen dem emellan kan bli för stor och explodera. Då sjunker skeppet AIK och de som skulle kunna kallas råttor, eftersom vi här pratar om Gnaget, försvinner åt alla håll.

Den gamle Bragespelare Patrick Englund äger restaurang och har en vilande spelaragentur. Att han är så klok att utanför arenan har et liv kan göra att han lyckas med att förvandla AIK från att vara en streckdansare till en mittenmaskin. Han vet ju att karriären inte slutar den dag Sanny Åslund bestämmer sig för att blåsa av fajten. Den vetskapen, säkerheten, inverkar förmodligen mer på hans ledarskap än vad du och jag nånsin kan ana.

Annars mycket snack om att Patrick Englund ser så elegant ut i sin matchkostym. Varför? Integriteten sitter i kläderna. Fråga vilken ton-åring som helst.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons