Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergman - varje lördag

Annons

Jag vet inte hur norrmännen, dessa norrmän som vi förbannat sedan tidigt nittiotal, först för deras oljefyndigheter, sedan för deras framgångar i skidspåren, har lyckats ta sig in i det allra heligaste, in i det svenska skidförbundet.

Det övergår mitt förstånd. I och för sig, mycket övergår mitt förstånd; ta bara en sådan sak som att några tusen ton färja kan flyta på Östersjön, jag förstår inte sådant.

Sedan i april är Inge Bråten svensk förbundskapten.

Sedan i tisdags är Thomas Alsgaard någon sorts... vänta, svårt att säga... vice förbundskapten som är mer än Inge Bråtens högra hand.

Är det så vi ska lyckas?

Ska två norrmän ta svensk längdskidåkning ur den långa och svåra och tröttande slakmota som Per Elofsson skulle rädda oss ifrån när Gunde Svan sa adjö?

Det kan mycket väl bli så.

Det måste bli så, för svensk längdskidåkning dras med ett fundamentalt fel.

Vår sak har blivit norrmännens och uppgiften är svår, kanske omöjlig, men (o)roande att följa.

Svensk längdskidåkning, främst den traditionella, för i sprint är Sverige bra, finns inte längre i nationens intresse.

Det är enkelt att förstå varför.

Kolla in Norge. När norrmännen för 15 år sedan insåg att den individuella skidåkningen också kan ses som en lagsport ordnade man fler samlingar, gjorde gemensamma tester, provade ny teknik, skrev om gamla träningsprogram så att de blev som nya - man gjorde om: det gamla ringdes ut, det nya (inge Bråten) ringdes in, som på nyår.

Och plötsligt gick norsk längdskidåkning efter en vargavinter mot en ny vår.

Den är fortfarande bra, ibland till och med bäst.

Men i Sverige fortsatte man med dårars envishet att vägra förnya sig.

Den traditionella längdskidåkningen skulle vara en sport för individualisterna.

Men individualister kan göra underverk - tillsammans.

Som ihopköpta Chelsea. José Mourinho har lyckats skapa en attityd som påminner om punkens paroll: det är vi mot dom. Den är vägvinnande. Och ett annat exempel är nederlagstippade Mora som vinner på den revanschvilja som skapats när tusen strupar skrikit att det här kommer aldrig att gå, ni kommer att åka ur så att det bara brakar.

Men det svenska skidlandslaget har stakat på, ovallat och med snöklutar under, och har på traditionellt vis bortförklarat dåliga resultat med sämre ursäkter, skakats av interna bråk (senast i våras när Per-Erik "Peken" Rönnestrand sparkades) och tränat med skygglappar för ögonen eftersom man alltid sin väg, utan att träffas särskilt ofta, utan att ta nya intryck.

Det är nästan som om Thomas Wassberg skulle vaka över svensk längdskidåkning.

Jag menar: den mannen var vass, hård och egensinnig. Han blåkörde efter sitt spår och det spåret var bra, för han visade resultat, precis som Gunde Svan.

Då är det lugnt.

Men när resultaten på de traditionella distanserna uteblir, då måste väl den Wassbergska mentaliteten bort?

(Tro inte att jag ogillar honom; han har min största respekt, framför allt tack vare att han nobbade bragdguldet eftersom han inte ville göra sig till.)

Från och med nu: glöm enmansshowen.

När "Peken" Rönnestrand petades och Inge Bråten tillträdde - och räddade ansiktet på Anders Bergström, nordisk chef på förbundet - var jag övertygad om att det svenska landslaget skulle ta sig ur krisen.

Bråten tog, trots allt, Norge till 17 VM- och OS-medaljer under åren som norsk förbundskapten och Björn Dählie, Vegard Ulvang och Thomas Alsgaard blev nationalidoler.

Kan han upprepa bragden i Sverige?

Jag vill gärna tro det, helst redan så att det märks i Turin-OS, men det stelbenta finns kvar och tiden är alldeles för knapp.

Vill skidförbundet satsa vidare, ta krafttag mot den ibland så uppenbara oviljan till förändringar och gräva upp den hund som ligger begraven i förbundslokalerna i Falun?

Eller ska vi vänja oss vid att 30:e plats i världscupen är något att hoppa i fontäner för?

Då kan vi lika gärna bilda union igen.

Bland mycket annat har ju Norge så god lax.

Och vi slipper torsk.

(Det var inte norsk humor, den var göteborgsk.)

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons