Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN - varje lördag

Annons

Det var den heta sommaren då till och med tant Britta i grannhuset pratade om hur gullig Brolin var, att Schwarz kanske var lite väl hårdhänt ibland, men att Ravelli var en riktig spjuver.

Stort, om man säger så.

Svensk fotboll var ju vid den tidpunkten dödförklarad.

Hockeyn hade vad allsvenskan har i dag: profiler, heta matcher och smarta pr-människor med koll på att det folk vill ha är underhållning.

Sen kom ett gäng, med flera spelare som varit bra i hemma-EM två år tidigare, och körde slut på både sina motståndare och dem som från tv-soffan följde deras väg mot bronset.

Ingen undgick fotbolls-VM i USA.

Ingen undgick magister Svenssons sävliga småländska och snåla tänkande, där kollektivet alltid sattes före individen.

Ingen undgick straffrysaren mot Rumänien

Den här gången kanske inte ens Rålambshovsparken räcker till.

För intresset kring det svenska EM-laget 2004 är tre miljoner gånger större än än vad det till en början var för Brolin, "Schwarre" och Ravelli.

De flesta tror på minst kvartsfinal för Lars-Tommys lag i Portugal. Då är det på sitt sätt skönt att träffa såna som Liverpoolfantasten. - Du, säger han, jag struntar fullständigt i hur det går för Sverige i EM.

Lägg märke till att han verkligen menar det (annars hade han inte sagt "Sverige" utan "oss").

Vi står i baren på ett uteställe och Lena Ph sjunger att det gör ont, det gör ont, men den smärtan kan inte alls jämföras med den Liverpoolfantasten åsamkats.

- Han på Aftonbladet... Peter Wennman, han skrev i förra veckan att man är blåst om man inte håller på Sverige. Jag håller på England i EM. Är jag blåst bara för att jag inte känner nåt speciellt för det svenska laget?

Nej, men definitivt annorlunda.

Liverpoolfantasten ägnar minst fem timmar varje dag åt att klicka sig in på olika hemsidor på nätet där engelsk fotboll, mest Liverpool, diskuteras. Han älskar klubben och att engelsk fotboll, när den verkligen är engelsk, spelas så snyggt att man kan svimma.

- Så det är väl inte konstigt att jag är engelsman i år?

- Men, säger jag, det är väl inte så jättekul att glo på en dussinmatch i januari mellan, typ, Millwall och Tottenham när det enda man ser mellan skurarna av snöblandat regn är två fyrbackslinjer som tränar fotbollstennis?

Liverpoolfantasten tittar på mig.

- You'll never walk alone.

- Vad säger du?

- You'll never walk alone. Lyssna på det. You'll never walk alone.

Just den där känslan som, trots att det alltså inte handlar om Liverpool, överfaller hela det tysta Sverige under mästerskap, oavsett det handlar om hockey, handboll, friidrott eller fotboll, liknar i mångt och mycket förälskelse och den försvinner lika snabbt som den kom när festen är slut och vardagen är tillbaka.

Och då är man ensam, går ensam.

Men med schyssta minnen.

Såna som du kan återuppleva med morsan, jobbarkompisen eller vem som helst du träffar.

Jag säger det till Liverpoolfantasten, att Andreas Isaksson, "Chippen", Zlatan, Henke och Mjällby, men absolut inte Hedman och Allbäck, kan ge oss såna i sommar.

- Du ser, you'll never walk alone. Man har alltid nåt att snacka om med såna som har samma intressen som en själv. Jag tycker att det är ganska cool, eller hur?

Sen tippar han att Italien vinner EM, att Sverige håller vad experterna lovar (kvartsfinalspel) och att den engelska tabloidpressen kommer att välta dasstunor över Svennis, oavsett hur det går för hans sjärnlag, från mästerskapets första dag, det vill säga från och med nu.

- Och om Svennis tröttnar på alltihop, så kan han ju komma hem igen. Ingen glömmer ju vad han gjorde för IFK Göteborg. Och vad han gjorde i Lazio.

Du går aldrig ensam.

Om nån minns dig, då gjorde du rätt.

Nåt att fundera över även vid valurnorna i morron.

Till sist: varför sommmaren 1994 skulle bli så torr och intetsägande? Det hade ingenting med fotboll att göra. Folkparken i Grängesberg var stängd.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons