Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN - varje lördag

Annons

Och domarna är, en gång för alla, ett beundransvärt släkte för sig. Ingen annan accepterar vad de utsätts för: de blir bespottade, hånade och kallade för det du vid något tillfälle korkat mumlat när sista beställningen inte kommit snabbt nog - varje gång de drar på sig sin tröja.

Därför har jag aldrig förstått hur de vågar riskera sitt rykte för att, till exempel, döma i division 4 en gång i veckan.

Jag har sett snälla spelare som skällt på domaren för ett felaktigt dömt inkast på mittplanen med sjuttiofem minuter kvar som om det vore den mest naturliga saken i världen. Som att gå på Konsum. Som att grilla fläskkarré. Som att bestämma sig för att Lars Norén är obegriplig.

Jag kan förstå att man som spelare verkligen kan bli sjuhelvetes förbannad över ett domslut, särskilt om det är avgörande.

Men vad som är obegripligt är att det kan gå så långt som att du, när slutsignalen gått, inte tackar domaren efter match. När du samtidigt trycker högerhanden på spelaren som du för ett ögonblick sedan skulle ge på käften nästa gång du såg.

En dag kommer männen i svart att ge tillbaka för vad de och deras föregångare fått stå ut med på leråkrar där ingen någonsin glömmer deras namn.

Dagen när ett gult kort inte längre räcker, dagen när gränsen är nådd, kan vara nära.

Då kan vi få se en luttrad engelsk gentleman som Barry Knight tjurrusa över planen, mot motståndarnas läktare, och peka ut lagets allra sämsta spelare, hetsa publiken till skandalramsor och sedan teaterviska till José Mourinho att Vauxhalls sämsta korplag söker en ny tränare och att Mourinho ligger nära till hands för jobbet, efterom han kom till senaste träningen i ostrykt skjorta.

Eller tänk om Pierluigi Collina, som avslutning på sin långa karriär i svart och vitt, skulle skalla Zlatan bara för att visa hur en riktigt elak skallaning ser ut, men framför allt känns.

Det vore i sin primitiva enkelhet underhållning.

Jag ser det inte som någon omöjlighet.

När fans kastar tomflaskor, brinnande facklor och små Fiat Unos mot de assisterande domarna i Italien borde till sist en reaktion komma från domarna och vem vet när domaren visar ut sig själv efter en glidtackling bakifrån på Paolo Maldini, som brukar vara väldigt ivrig på att ventilera sina åsikter.

Men, jag vill absolut inte se en domare skaka ur brallorna och gå till besinningslös attack, även om tanken, i mina mörkaste stunder, lockar.

Det är enklare, till och med bättre, att sluta döma den dagen när du måste ta tabletter med varningstrianglar på burken för att palla med dårskapen. Visa att det räcker nu, att glåporden faktiskt känns, att du inte är mer än människa, som Anders Frisk gjorde och fick respekt för.

Annars ser vi aldrig ett slut på det här, om ett slut är vad publiken verkligen vill ha, för spy galla över domaren är ett genuint fritidsintresse för många män, oavsett vilken idrott de följer.

Men jag mår ändå aldrig så illa på en idrottsarena som när publik och spelare skriker "domarjävel" vid v-a-r-j-e avblåsning.

Det händer så ofta, i vilken division som helst.

Förmodligen kan vi inte göra annat än just det lilla, det dumma, för att bevisa att vi män visst kan säga saker, att vi kan kommunicera, att vi faktiskt har känslor i kroppen, att vi kan vara tillsammans, men varje gång vuxna män gör saker tillsammans blir hela prylen till en testosteronstinn huggsexa om vem som törs uttala de grövsta orden högst och ge det största fingret.

Sedan säger vi att domaren dömde som en kärring, går hem och tror oss om att vara idrottsälskare. Det är pinsamt.

Därför kan det vara ganska skönt att se en match som den på på Kopparvallen, konstatera att Eskilstuna City var ett mediokert division 2-lag och säga att stundtals briljante Johan Eklund nog borde gjort ett mål till.

Det hör till.

Att klaga.

Inte håna.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons