Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN – varje lördag

Annons

Är man som jag med blogg kommer det varje dag roliga och annorlunda och smarta mejl indansande.

Som när Lars Svan, division 3-spelare i Korsnäs och snabbpratande radioman med oklanderlig musiksmak, läste att jag klurade på vad den här krönikan skulle kretsa kring och levererade en alldeles lysande fråga som ledde mig på rätt väg:

"Var har mustaschen inom världsfotbollen tagit vägen? Ge oss Jan Wouters, hit med Harald Schumacher, var är Bruce Grobbelaar?".

Jag har ingen aning.

Men de där lirarna saknade uppenbarligen stil. Eller nej, de hade stil. För mustaschen var under sjuttio- och åttiotalen vad flip-flops är i dag.

Snorbromsen dominerade följaktligen som kanske mest/ värst/bäst under VM i Mexiko 1986; mycket tack vare Rudi Völlers eleganta musche.

Och när jag googlar mig runt på internet i jakten på den perfekta mustaschen fastnar jag för en bild där Bruce Grobbelaar är högt upp i luften, öga mot öga med en Arsenal-spelare, högerknäet letar sig mot motståndarens veka liv och ögonen glöder som om det vore VM-final och Gennaro Gattuso täljt efter hans ben i 109 minuter och Marco Materazzi till sist sagt något väldigt dumt och ... det är självfallet omöjligt att se sig mätt på bilden.

Det är den kolmörka mustaschens fel, jag har svårt att förklara varför. Den går från ena mungipan till den andra över en läpp som inte sett dagsljus sedan England vann VM, ungefär. Den är imponerande. Som Grobbelaar själv.

Bruce Grobbelaar, född den 6 oktober 1957, var i 13 år given etta i Liverpool och sydafrikanen, som representerade Zimbabwe i landslaget (kan du förklara det för mig?), var självklart många gånger lysande, men tog påfallande ofta nappatag med botten.

Ändå vann han ligan med Liverpool sex gånger, blev FA-cupmästare vid tre tillfällen, europacupvinnare en gång och engelsk ligamästare tre.

Hans skicklighet satt förmodligen inte i mustaschen, däremot i benen, dessa wobbly legs som fick Romas Graziani att påminnas om sin nervositet och sekunden efter darra ur sina Glenn Hysén-shorts när finalen i Europacupen 1984 avgjordes med straffläggning. (Det kopierades förresten i fjol av Jerzy Dudek, Liverpool-målvakten som var lysande i den klassiska Champions League-finalen mot Milan.)

Jag gissar att Bruce Grobbelaar, trots den spelskandal han riggade, fortfarande bär sin mustasch med värdighet.

Men.

När David Seaman lade av lämnade den sista stora mustaschen arenan.

Jag kräver mustaschens återkomst, av samma anledning som de äldre männen på bänkraden bakom mig på Kopparvallen i Falun alltid vill att bollen ska spelas på kanterna, aldrig i mitten: att allt var bättre förr, att allt var enklare då.

Även om det kanske inte spelades bättre boll på mustaschens storhetstid, fanns det i alla fall en sorts distans till det polerade och sponsrade.

Saker var, inbillar jag mig, vad saker var.

Exempelvis fanns inte wives and girlfriends - wags.

De som spelat hem den stora jackpoten.

Som den största av dem, Victoria Beckham. Se på henne. En gång var hon Posh Spice, medlem i supergruppen Spice Girls och idol för en generation som saknade men mer än något annat ville ha förebilder att identifiera sig med. I dag är Victoria blott fru Beckham.

Wayne Rooneys flickvän heter Coleen McLoughlin och känd för att vara just Rooneys flickvän och att hon flög in sin hudterapeut för att bli servad under den tuffa tiden i Tyskland.

Och Alex Curran som är tillsammans med Steven Gerrard - vilket på något vis för oss tillbaka till Liverpool där den här krönikan tog avstamp - driver en blogg som uteslutande består av bilder på henne själv som fotbollsflickvännen med ett klädkonto stort som bruttonationalprodukten i vilken bananrepublik som helst.

Jag kan förstå fascinationen, för jag slukar varje ord om wagsen.

Jag kan förstå att la dolce vita verkar vara just ett ljuvt liv.

Diamonds are a girls best friend och 15 seconds of fame är grejen: gift dig rikt, låt kreditkortet göra jobbet, le mot kameran, pussa din make, var den du vill bli sedd som, akta dig bara för att bli en desperate housewife, då är allt lugnt tills du ersätts, och botoxa dig bortom naturlighetens gräns.

Så ser lyckan ut.

Säkert.

Jag gillade den sortens girl power som Victoria Beckham en gång stod för.

Den var rak, trygg, uppkäftig och ärlig - i en blandning som alla, framför allt de unga tjejer den skulle inspirera, förstod och omedvetet tog till sig.

Jag har ingen aning om när den tappades bort eller när stilettklackarna tappade fästet.

Däremot vet jag att en mustasch är snygg om den är tät, ansad och sitter på Tom Selleck.

Men jag tror att han har rakat av sig sin.

Inget är som det borde vara.

Mer läsning

Annons