Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN – varje lördag

Annons

Och så här är det ofta när vi går i taket och kräver och rasar och blir alldeles till oss i vår besvikelse och frustration; vi kastar ur oss både det ena och det andra och tappar proportionerna för vad som är svek, fiasko och att svika sitt land, men samtidigt sover vi gärna över både ett och två KU-förhör, för saken är den att det svenska folket har ett minne som inte ens slår guldfiskens.

Kommer du ihåg Kuusamo?

Det var i finska Kuusamo i slutet av november. Längdskidåkningens världscup hade kommit dit. Däremot inte Johan Olsson och sambon Anna Dahlberg. De klarade inte pressen.

Hemma i Sverige blev vi förbannade, så klart. Vi tyckte att förbundskaptenen Inge Bråten skulle hålla dem två i kort koppel för att visa vem som faktiskt bestämmer.

Minns du varför de stannade hemma? Johan Olssons föräldrars labrador Bonzo, som sonen var väldigt fäst vid, var sjuk.

Det var knäckande för honom.

Jag kan förstå sådant och ta Johan Olssons beslut i försvar, för ingen som mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, kan gå för 110 procent, som man säger i sportkretsar, eller ens behöva gå för 75 procent.

Johan hade det tungt. Anna tröstade honom.

De kom inte till Kuusamo och de svenska längdskidåkarna floppade då som överallt.

Och kritiken antog formen av en orkan.

Det fanns till och med dem som ville stänga av Anna Dahlberg från landslaget. Hon hade, trots allt, vägrat att tävla på grund av en sjuk hund - som inte ens var hennes egen.

Flinar du åt dumheten?

Det gör jag också.

Fast flinar vi åt samma sak?

Hoppas det.

För Inge Bråten gjorde naturligtvis alldeles rätt när han lät Anna Dahlberg - och Johan Olsson - stå över den där gången i november.

Ingen av dem hade i det läget kört okej.

Bråten struntade i snacket kring "skandalen" och fortsatte i stället satsa på Anna Dahlberg. Hon visade bra form inför OS och... ja, resten vet vi.

Men hade Bråten lyssnat på dem som när det gäller idrott gärna tar till övertoner, men annars är exemplariska medborgare i landet Lagom, hade vi med största sannolikhet varit utan ett efterlängtat guld, som var den första OS-medaljen sedan 1994.

Och allt som vi sa då, i november, är väl glömt nu?

Vi glömmer så mycket, särskilt det som är obekvämt.

Och om någon minns historien om Bonzo och nu skäms en del för att man darrade på läppen i ren upprördhet, då är det ganska enkelt att göra en pudel.

För vi är också, tack vare glömskan, väldigt förlåtande.

Frågan är om Anna Dahlberg är det.

Sveriges olympiska kommitté satsar elva miljoner kronor på svensk längdskidåkning.

I framtiden, för att på svenskt vis inte bli omkörd av andra nationer, som vi blivit i damhockeyn och-fotbollen, för att ta ett par exempel, borde merparten av pengarna läggas på sprintåkarna.

Det är i sprint, efter fem års födslovåndor, som Sverige är bra i dag.

Det är bland sprintåkarna som skidförbundet kan hitta den generation som på allvar ska ta svensk längdskidåkning ur den långa och förlamande slakmota den befunnit sig i fram till alla hjärtans dag 2006.

Då måste man satsa på framtiden, ta handen från traditionen och ge pengarna till sprintfolket och samtidigt visa Ola Rawald, sprintens frontman i ledarstaben, att han har orubbat förtroende.

Dessutom är sprint roligt, inte bara för att Björn Lind, Thobias Fredriksson, Anna Dahlberg och Lina Andersson tog guld i OS-sprintstafetten, utan för att det går fort, det är enkelt att följa och ofta ger gastkramande dueller.

Hur ska en snorig femmil matcha det?

Och, framför allt: hur ska en snorig femmil få den som ska bli den nye Björn Lind (vilken stakåkare, vilken spurt!) att kliva ut i spåret?

Du hör själv. Det är sprint som är det nya, det vi kan fortsätta vara bäst i.

Sedan kan vi se Stopptids-avsnitt med Sixten, Wassberg, Lundbäck, Gunde och Mogren och drömma om det som brukar kallas fornstora dagar.

Eller så kan vi tänka på hur kul det är att se Elin Ek bli 31:a i skiathlon och med ett ryck på axlarna höra henne konstatera att det inte var vad hon hade räknat med.

Det är dags att välja.

Att förändra.

Förresten, Johan Olsson blev i går sexa på 15 kilometer i klassisk stil.

Hörde du hyllningarna? Var det pudeln som gläfste?

BJÖRN LIND EFTER OS-GULDET. AVD: INTE DET BARNFÖRBJUDNA SVAR SOM REPORTERN FÖRVÄNTAT SIG PÅ DEN KLASSISKA HUR KÄNNS DET-FRÅGAN.

Mer läsning

Annons