Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergman – varje lördag

Annons

Men nu är och förblir Niklas Eriksson, 36, ishockeyspelare.

Med 17 säsonger och 720 spelade tävlingsmatcher bakom sig är han Leksands meste spelare genom tiderna.

I tisdags fick publikfavoriten, som kommer från Västervik och som faktiskt spelade en säsong i IFK Helsingfors, beskedet att hans tid i klubben är över.

Och just den dagen... den hade varit kanon: vi hade suttit ett gäng i solskenet på en uteservering, druckit kaffe, plöjt tidningar och magasin, talat om Champions League, lite Pelle Fosshaug och mycket Leksand och när solen var på väg ned hade vi var och en gått hem till sitt, jag hade sparkat av mig skorna, slagit upp balkongdörren, laddat stereon med Jayhawks och spelat för dem som både ville och inte ville höra.

Sedan kom messet på mobilen.

Det såg ut som om Ulf Lundell skrivit det; tre korta rader, det var allt:

"Niklas Eriksson får inte förlängt med Leksand".

Och jag kom att tänka på Mickey Rourke.

Hollywoods bad boy nummer ett.

Det är han som ska spela Niklas Eriksson i filmen om hans liv.

Niklas har själv sagt det i en intervju jag sparat (i samma artikel säger han också att han blir irriterad när Tomas Ledin säljer bättre än Olle Ljungström, när Liverpool förlorar och när han läser Ulf Nilsons krönikor i Expressen).

Men jag har så svårt att se Rourke som Niklas Eriksson.

Visst, Niklas Erikssons ögon, när han jagar pucken över offensiv blålinje, ner i hörnan, med hjälmen uppskjuten över pannan, kan få vem som helst att stelna av skräck, men hans skratt, när han talar om Ulf Lundell i Sammilsdalsgropen, visar han att han också är en man med hjärta.

Jag är osäker på om Rourke törs visa sådana känslor. Han är nog mer impulsivt hård.

Om Rourke hade fått sparken från Leksand hade han förmodligen rivit hela haket, så klart, och sedan gett Anders "Masken" Carlsson och de ansvariga i sportkommittén en feta-rubriker-smäll i höjd med morgonkaffet.

Niklas Eriksson sa i den här tidningen:

"Jag är grymt besviken".

I sammanhanget inga överord, bara ett konstaterande.

Människor som pratar med små bokstäver om sin egen förträfflighet och med stora ord om dem som bör beundras, den typen tycker jag om.

Av den anledningen kom vi i vintras att tala om Bob Dylan när vi egentligen skulle ha konstaterat om hans revbensskada var allvarlig eller inte.

Nummer 16 såg hjälten redan i början av 1990-talet.

- Dylan var Dylan. Och han var bra på Cirkus.

Men det allra mest fantastiska var att han några timmar före spelningen suttit på en restaurang på Djurgården, tittat sig omkring och råkat se hur folkskygge Dylan, med huvtröja på sig, släntrade förbi för att ta en titt på stan.

- Han gick bara några meter ifrån mig. Helt sanslöst.

Jag sa att sådant händer bara inte, i alla fall inte i Sverige, men han sa det var sant. Och skrattade åt minnet.

Vi stod i ett omklädningsrum, där han så många gånger åkt berg-och-dal-bana mellan framgång och förlust, och säsongen var långtifrån över. Ingen visste hur den skulle sluta.

Nu kan Niklas Erikssons 2004/2005 summeras: först poängbäst, sedan skadad, tillbaka, skadad igen, comeback och i kvalserien en av dem som tog Leksand till elitserien, men till sist kickad.

Det blev aldrig något SM-guld med Leksand, fast ett OS-guld det sanslösa året 1994.

Och ett SM-silver 1989, samma år som han draftades av Philadelphia Flyers.

Han kom inte över Atlanten. I stället blev han Leksandshjärtat personifierat.

Den egenskapen har efterlysts lika ofta som supporterröster krävt att Leksand måste våga bryta mönstret, rensa ut det gamla och satsa på det nya.

Och just den kombinationen är svår.

Niklas Eriksson fick gå.

Vart vet vi inte.

Men på vatten i Leksand.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons