Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bengt Brynte

Annons

För första gången i livet stod vi, i juni 1935, tio- och elvaåringar på läroverkets skolgård i centrala Gävle. Vi hade alla kommit från stadens och landsbygdens många folkskolor, där vi på morgonen hade haft en högtidlig examen med förhör och betygsutdelning.

Alla var vi smått nervösa, för nu gällde det att klara proven för en plats i realskolans första klass.

I provsalen kom jag att sitta bredvid en pojke, som såg så vänlig och ganska oförskräckt ut. Han sade, att han hette Bengt Brynte. Namnet Brynte var inte helt obekant för mig, eftersom flera välrenommerade köpmän ingick i släkten.

Det första provet, vi skulle genomgå, visade sig vara läsning och muntlig framställning. Bengt läste helt lugnt och felfritt, och någon oro hos honom inför dagens betydelse kunde jag inte spåra.

Han ska nog bli präst, tänkte jag. Tanken var inte helt fel. Bengt hade sin förankring i metodistkyrkan, och den kristna tron kom att bli en ledstjärna för honom under hela livet.

Liksom Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten, såg vi församlade barn och föräldrar på söndagsmorgonen rektor fästa ett stort anslag på skolporten med häftstift. De som inte kunde upptäcka sitt namn började gråta och gick sorgsna hem igen.

Den hösten blev Bengt och jag "lärjungar" i samma realskoleklass. Alla vi nybörjare hade köpt en svart skärmmössa, prydd med skolans eget märke av silver. Den mössan var den enda huvudbonad, som vi fick sätta på oss under skoltid.

I åtta år gick vi i läroverket tillsammans. På gymnasiet valde Bengt reallinjen, den naturvetenskapliga, som gav honom grunden för hans blivande yrke som jägmästare. Sin förståelse för naturen och vad den kunde ge, fick han bland annat i sommarhuset på Edskön, några mil norr om Gävle. Där kom han nära skogen och havet.

Bengt var under ett par år ordförande i en frikyrklig gymnasieförening, där debatten gick hög, ofta med vår kristendomslektors och religionspsykologen Hjalmar Sundéns morgonböner som utgångspunkt.

Vi upplevde en stor del av vår skoltid i krigets skugga med allt vad det innebar. De manliga gymnasisterna fick bland annat öva exercis på skolgården under ledning av vår gymnastiklärare, som hade varit officer vid ett fältjägarregemente i Jämtland. Stolta var vi naturligtvis över vår militära benämning, Värntjänstkompaniet. Bengt visade goda takter också på detta område, precis som i allt han företog sig.

Samma dag, den 18 maj l943, tog Bengt och jag och ytterligare ett tiotal gymnasiekamrater studenten. Skulle någon abiturient inte ha klarat sin muntliga examen inför stränga censorer, hade bara de dova trummorna hörts under marschens första skede.

Det skulle dröja till slutet av 1960-talet, tills Bengt och jag träffades igen, och det hände just här i Hedemora.

Bengt levde ett fullödigt liv med sin familj och sina många vänner. Han ingav respekt och aktning för sitt stora yrkeskunnande. Med sin humor och empati fick han också gehör hos alla i sin omgivning. Det var så mycket Bengt hann med utanför det dagliga arbetet. Kommunen och kyrkan blev delaktiga av hans allmänbegåvning. Många ideella föreningar valde honom till sin ordförande.

Bengts vänskap skapade glädje under alla år inte minst för hans skol- och ungdomskamrater från Gävle.

Vi önskar Bengt en god vila efter ett verksamt liv.

ARNE A. JANSSON.

Mer läsning

Annons