Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre förr? Sämre förr?

Annons

Två trallande jäntor kom in på redaktionen. Läs och gör något på det här, bad de och lämnade över ett papper. Självklart säger man inte nej till två trallande jäntor.

Papperet visade sig vara en kopia på en gammal insändare, okänt hur gammal, enligt uppgift från en veckotidning, okänt vilken. Den är bra, den stämmer precis, sa jäntorna.

- Så är det. Så var det, hävdade en av dem, låt oss kalla henne Ann-Marie.

Jag läste. Drabbad av en obotlig yrkesskada såg jag först att den var välformulerad, listigt upplagd med orden "Hur kunde vi" som inledning på de första fyra styckena. Snyggt, genomtänkt.

Sedan läste jag ordens betydelse. Och som öppet bekännande nostalgiker kunde jag inte annat än instämma i de trallande jäntornas åsikt.

Så här stod det, i något förkortad form:

"Hur kunde vi - vi som föddes utan mödravårdsgymnastik, mödravårdscentraler och moderskapspenning?

Hur kunde vi, som växte upp utan barnbidrag, damhem och lekis, utan cellstoff, plaster och tape?

Hur kunde vi lära oss krypa och gå och gå långt och länge?

Hur kunde vi leka med kottar, pinnar och kiselstenar utan att veta om lekmiljörådet, terapi.

Vi som gick i lappade byxor och spikbeslagna skor till paltbrödsköerna. Som satt i slutna skolsalar, skrev på våra egna griffeltavlor, utan skolskjuts, blommor och bin. Vi hade ingen aning om kuratorer, konsulenter och ungdomsgårdar. Vi kände inte till fritidsproblem."

Jäntorna tittade på mig. Jag nickade sakta. Budskapet var uppfattat.

De instämde ivrigt i slutklämmen:

"Hur kunde vi klara oss?

Hur kom vi in i välfärden?

Hur kunde vi ha så roligt?

Det är rent otroligt."

Ann-Marie och hennes jäntkompis sa hej och dansade ut. Själv satt jag kvar med papperet i handen. Tänkte på mormor när hon berättade om sin skolgång.

Om hur hon vintertid på söndagseftermiddagen fick ge sig iväg på skidor från den lilla byn och åka halvmilen till den större byn där skolan fanns.

Om hur hon fick vara inneboende där under veckan. Om att inga telefoner fanns när hon hade problem eller kanske bara ville höra mammas röst.

Om glädjen när hon på lördagseftermiddagen fick ta skidorna och en halvmil senare få vara hemma ett dygn.

Bättre förr? Sämre förr? Alldeles entydigt är det inte, inte ens för en nostalgiker. Jäntorna har kanske slutat att tralla nu, men det tycker jag inte att de ska. Deras upplevelse om hur det var förr ska ingen ta ifrån dem. Den är sann, den är deras verklighet.

Precis som mormors verklighet är det när hon berättar på mitt rullband. Det skiljer ett antal år i tid mellan bilderna som målas upp, det ska man inte glömma. Men det finns gemensamma nämnare.

Båda beskriver en i vissa stycken mer otvungen tid, en tid då fel jeansmärke eller fel musik eller fel tv-program inte fanns. Fel kompis fanns kanske redan då, även om ordet mobbning inte uppfunnits.

Kraven på samhälle och föräldrar var lägre. Eller åtminstone annorlunda. Det var kanske snarare så att kraven från samhälle och föräldrar var högre på ungdomen. Läraren, polisen, doktorn och prästen var auktoriteter som inte ifrågasattes. Hemma var fars ord lag.

Det tycks vara hopplöst att hitta balansen mellan vågskålarna. Antingen väger det hit eller antingen väger det dit. Men oavsett hur vågskålen står, hur samhället än ser ut, så finns det före detta barn som fortfarande är glada, trallande jäntor.

Visst är det rent otroligt. Och härligt.

Mer läsning

Annons