Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bäste Snorgärd och Näst bäste Ormfrid!

Annons

Sänder en hälsning per papper från semestern, en sorts ång-sms av det slag som var vanligt före vår blippande verklighet.

Vi har varit här uppe i Ludvikatrakten på semester ett par veckor, men det har inte blivit av att skicka det här brevet förrän nu. Hoppas bara att du har haft tid att gå till bensinmacken och hämta ut det.

Ludvikabor är ett märkvärdigt folk. De tycker inte att det händer nånting här, eller som de yngre säger "dä finns ingenting å jö".

Själva tycker vi att det finns alldeles för mycket å jö.

Det är sommarorkestrar som sitter i milrök och visar knivar och vi andra sitter på stan och dricker blues sommaren i ända.

Det är knappt att man hinner vrida svetten ur lakanen förrän trivseln är över oss igen.

Snart ska det bli nånting som heter Dan Andersson Veckan, för att fira minnet av en författare som skrev en dikt som heter "Minnet".

Han levde på en tid då Gonäs var en stor järnvägsknut.

Åtminstone tror jag det. Han blev gift i Gonäs och förgiftad i Stockholm. Det lär ha varit trångt på perrongen när han tog tåget dit, för på de senaste två veckorna har jag träffat 28 personer som hjälpte honom bära väskan till tåget.

En vecka varje sommar arrangeras det knivvecka i Ludvika. Då kan man gå dit och glutta och bli imponerad. Jag blev särskilt förvånad eftersom det visade sig att man kan göra knivar i metall. Dom man får i Pelles korvkiosk när man lullar hem från Ludvikafesten är av plastic.

Vill jag minnas.

Duktigt folk tävlar om att göra snyggaste kniven, det är en vass tävling för skarpa hantverkare.

Jag var på prisutdelningen och det kan inte hjälpas att jag studsade till en smula när en av förstapristagarna förklarade att "den satt fint i ryggen". Antagligen menade han inte som det lät vid hafsigt lyssnande.

Två gånger i veckan är vi in till Ludvika. På fredagarna storhandlar vi och på måndagarna är vi in och säljer tomglasen. En och annan gång har vi gjort någon avstickare utanför 0240-området.

Vi gjorde en sväng upp till en större sorts Väsman som dom kallade för Siljan och där hörde vi på nåt folk som illvrålade i en gammal gruva, eller vad det var.

Det var i alla fall sån där onödig och kostsam kultur som Landstinget inte ska betala, tycker folk i Svärdsjö. Har jag läst.

Landstinget ska operera och stå i och reparera folk som gått sönder på olika sätt. Själen är inte deras operationsbord, Hilma.

Långt där nere, bakom en sjö, pujjade dom nån sorts operapjäs och allting var väldigt fint, efter vad jag förstod. Men jag kunde inte riktigt uppskatta tillställningen. Jag hade läst insändarsidorna i Dalarnas tidningar och nu hade jag fullt upp med att försöka räkna ut hur många höftledsoperationer det gick på en aria.

Det är, med andra ord, en smula svårt att koncentrera sig på själva kulturupplevelsen när man sitter och tänker på sin halta moster som väntat på operation i ett och ett halvt år.

Jag får väl åka tillbaka en annan gång och börja på ny (höft)kula.

Jodå, annars är det bra. Det enda som stör en smula är att det snart är ett helt år tills vi får ha blommig skjorta och shorts igen utan att bli utskrattade.

Nu måste jag sluta. Ska åka ut i vildmarken och dricka svagt, nästan hjälplöst - kokkaffe och höra på "En spelmans jordafärd" och annat käckt.

Mer läsning

Annons