Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Både skrammel och ballader

Annons

Framme vid altaret underhöll sångarna Martin Stenmark och Jill Johnsson uppbackade av en trio med gitarr, bas och keyboard. Det var inte frågan om lågmäld musik utan oftast högsta volym. Balladerna nådde fram, men rocknumren kändes något skramliga ljudmässigt.

Med två härliga röster fick annars Jill och Martin hela kyrkrummet att gunga och större delen av publiken höll nästan på att riva kyrkan för att få ett extranummer.

Det var fart och fläkt, Elvis-musik, "Stad i Ljus", nyskrivna ballader av Jill om både de lyckligaste och övergivnaste människorna, en tårfylld hyllningssång av Martin till sin mamma samt den skickliga Gesunda kören, som inledningsvis hanterade munpipan kazoo, de ensamma gatumusikanternas egenhändiga "favoritkomp" på 60-talet.

Men det rådde upprörda känslor bland flera besökare efter konserten ifall programvalet var lämpligt för en kyrkolokal. Framförallt riktades kritiken mot Martin Stenmark kanske lite självupptagna framfart.

Martin Stenmark använde hela kyrkorummet för att synas. Han balanserade på kyrkbänkar och sprang i gången. Men det var delvis en eftergift till att det från flera platser i kyrkan inte går att se artisterna på grund av skymmande pelare. Det sades innan konserten att både Jill och Martin skulle sprida sitt uppträdande i lokalen så att alla skulle få en glimt.

Lite svårt har undertecknad för den oerhörda entusiasm många artister visar när show och gester blir till fjäskigt självändamål och nästan överträffar musikkvaliten, i syfte att framställa hela kvällen som en något kanonkonstlat oöverträffad höjdarkväll. En bekymrad tanke på känslomässig måttstock infinner sig då. Om den här kvällen var så ruskigt kul, har de agerande haft så särskilt trevligt de senaste tio åren?

Gesundakören under Gunnel Garps ledning inledde kvällen med utsökta tolkningar av 1500-tals musik. Där kändes 1500-talet fräscht. Att sedan Martin och Jill knyter sig an till Elvis eller "nyskriven" musik i traditionellt välbekant schlagermönster är mysigt för många. Men det kan också kännas som 1500-tal.

HANS OLANDER

Mer läsning

Annons