Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Axel Johansson och Axel Myrsell

Annons

Det var i början av 1980-talet. Jag var änka sedan ett par år. Hade ett stort hus med allt vad det innebar. Jag arbetade på Hedemora tingsrätt. För dagen hade jag litet bekymmer om en garageport.

Vid kansliexpeditionen fick jag tillfälle att heja på en gammal bekant, Axel (Mossbo) Johansson. Vi växlade ett par ord och han berättade att han skulle iväg och hjälpa någon. Det var absolut inte för egen vinnings skull när jag bara sa, vad bra de har som får lite hjälp.

Mer behövdes inte. Axel hörde att det var någonting och frågade: vad har du för bekymmer då? Jag berättade bara allmänt om min port.

Det här var på förmiddagen och döm om min förvåning och glädje när jag vid lunchtid kommer hem. Med min hängande garageport arbetade två av mina "nykterhetsbröder" Axlarna Johansson och Myrsell - jag var snart ett bekymmer fattigare och två verkligen enastående medmänniskor rikare. Dessa män kom att genom åren betyda så mycket för mig och därmed också för de mina. Jag kunde be dem om hjälp.

Jag hade till exempel kommit hem från lasarettet med en bruten och åtgärdad fot och en bruksanvisning hur jag skulle kunna lära mig att gå i trappen och få med mig mitt gipspaket. Jag var verkligen rädd för att göra ont värre, om och när jag skulle falla i trappövningen. Men hjälpen fanns - med bruksanvisningen i morgonrocksfickan och stora, trygga Axel Johansson och hans lilla Gunhild nära bakom mig, startade jag, och si, det gick så bra.

Axel Myrsell kom att bli vår egen hustomte. När jag flyttade till vårt andra hus var det han som fixade. Körde möbler i sin lilla röda bil. Han hängde den stora spegeln och de tunga tavlorna (vad det innebar förstod jag först vid nästa flytt, då inte Myrsell medverkade).

Han tillverkade den lilla sandlådan och det rara staketet kring tomten, staketet som ersatte befintliga rosenspireor.

Nu har de, Axel Johansson för några månader sedan, och Axel Myrsell nyligen, nått den eviga vilan.

Vad jag uppskattar och med största tacksamhet minns dem, dessa män, hjälpsamma, mänskliga, uppriktiga, humoristiska och glada, som de alltid var.

AINA SVEDJEBRANT

Mer läsning

Annons