Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Axel H. Ohman i Minneapolis har avlidit

Annons

Torsdagen den 19 juni, den dag majstången av tradition reses i hembyn Tibble i Leksand, avled Axel Ohman stilla i sitt hem i Minneapolis.

Axel Ohman, i Leksand känd som Holger Åhman, föddes i Tibble 1905. Som 16-åring utvandrade han med en grannfamilj till USA på en biljett han köpt för lånade pengar. Han hade tröttnat på att bära plank vid sågen i Norsbro och hade en stark tro på framtiden. "Nog ska det väl vara bättre någon annanstans", sade han.

Axel Ohman var en begåvad och driftig ung man och det dröjde inte längre förrän han fick arbete och började samtidigt lära sig engelska. Språket var inte det lättaste, de flesta kamraterna var svenskar och många dessutom dalkarlar och på den tiden var det vanligare att höra olika svenska dialekter än engelska på gatorna i Minneapolis.

Axel fick börja med att tömma spottkoppar på tåg, köra skottkärror med sand på byggen och vid sidan av hårt arbete studerade han på kvällarna och fick ett gesällbrev som murare redan 1926 Han och hans dåvarande fru Ina, som avled 1956, tog alla tänkbara arbeten. Bland annat var de en tid vaktmästare i ett hyreshus. Det gällde att överleva depressionen. Makarna fick en son, som dödsstörtade med ett flygplan under militärtjänstgöring i Tyskland.

Efter några år grundades firman Axel H. Ohman Inc, med murning som specialitet. Skämtsamt brukade man säga att Axel byggt "halva Minneapolis". Det var inte helt fel. Hans firmanamn står instämplat på åtskilliga hus och trottoarer i staden. Redan i slutet av 1920-talet byggde han den så kallade Foshaybyggnaden, den tidens högsta skyskrapa i Minneapolis, och 1972 IDS-byggnaden, som då var den den högsta byggnaden mellan Chicago och San Francisco Båda dessa byggnader är berömda riktmärken i stadens silhuett än i dag.

Många idrottsanlägngingar, köpcentra, sjukhus och hotell har byggts av Axel Ohmans firman, som lever än i dag men med nya ägare. Axel införde nya metoder, som underlättade arbetet. Han var öppen för innovationer och var ofta ett steg före sin tid. Många av hans anställda var immigranter från Dalarna In i det sista följden han "sin firmas" arbeten.

Under de 25 år han fick njuta sitt otium var han en mycket aktiv pensionär, som deltog bland annat i det Amerikanskvenska institutet för bevarandet och utvecklandet av den svenskamerikanska kulturen. Tillsammans med några andra svenskamerikaner stod han bakom uppförandet av en stor samlingssal, Auditoriet, där Järnamålaren Bengt Engman fick i uppdrag att göra en 70 meter lång dalmålning på temat "Utvandringen till Amerika". I denna lokal samlas den första lördagen varje månad Tvillingstädernas Dalaförening och där deltog Axel och hans fru Gudrun med stort intresse ända in i det sista. De var gästfria värdar för många grupper från Sverige, som fick höra hans spännande levnadshistoria till riklig lekamlig förplägnad.

Axel Ohmans band med hembygden var starka. Särskilt stolt var han, när han 1961 utsågs till "Årets svensk" vid svenskarnas dagsfirande i Minneapolis och fick i uppdrag att överlämna en fredspipa till den svenska kungen på Stockholms slott. Fattigpojken Holger Åhmans väg till slottet hade varit lång och fylld av arbete. Nu var han framme, storföretagaren Axel Ohman.

Julen 1928 besökte han Leksand för första gången efter utresan och under de 81 år han bodde i USA hälsade han på ett dussintal gånger. Här hade han syskon och många vänner. Det var med glädje han lämnade ett bidrag till uppförandet av hembygdsgårdarna vid kyrkan i Leksand liksom bystugan i Tibble.

Axel Ohman sörjes närmast av hustru och två styvdöttrar med barn och barnbarn, syskonbarn och många vänner på båda sidor om Atlanten.

Jag minns min vän, Axel Ohman, med glädje och tacksamhet. Med generositet och värme mottog han mig som en extra dotter i familjen och kom att betyda mycket för mitt emigrationsforskningsarbete i mellanvästern under mer än 20 år.

MARGARETHA HEDBLOM

Mer läsning

Annons