Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Augusti blir en guldfest

Annons

I söndags kväll satt vi på Ullevi i en medelhavsvärme som var alldeles förförisk och från våra platser på kortsidan såg vi scenen perfekt och i två timmar fick en liten fotbollsälskande engelsman oss, närmare sextiotusen blådårar, att gå bananer.

Jämförelsen är kanske fel, men - Robbie Williams är en Zinedine Zidane i VM 2006: han gör sin show som om den vore hans sista någonsin, det finns inget stopp, bara stor skicklighet och en vilja att bryta alla barriärer och visa att det är på de stora scenerna han utför sina bästa konster.

Vi fick "Back for good" (hur många har stapplat sista dansen till den, räck upp en hand!), en makalös version av "Angels" och finstämda "Kids". Och mycket mer: sex appeal, en stor liten Frank Sinatra, ett busfrö, du vet.

Varje sekund var till för att älskas.

Efteråt, på väg mot Avenyn och en sanslöst trevlig natt, när vi pratade om hur lätt det kan vara att så fullständigt låta sig uppslukas av en konsert sa Stiffe plötsligt att Ullevi börjar bli skabbig.

Arenan invigdes lagom till fotbolls-VM 1958, byggdes om 1995 och ... ja, liknar numera mest en medelålders depression.

Där avgörs friidrotts-EM i augusti.

Eftersom jag semestrar då kommer jag inte att skriva en rad om Göteborgshändelserna.

Så, redan nu:

Det blir ett fantastiskt mästerskap.

Vi har en verklig svensk chans, vilket vi saknade i fotbolls-VM i Tyskland, tro inget annat.

Det räcker att säga Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft.

Och Susanna (och Jenny) Kallur, Emma Green, Alhaji Jeng, Linus Thörnblad och allvetaren Stefan Holm.

Men främst Christian, Kajsa och Carolina.

Det är tre superheta guldhopp i hemma-EM.

Let them entertain us!

Ni vet att alla tre har varit skadade, ingen av dem kunde hänga på till Moskva och inomhus-EM i vintras, och de har som en annan Zlatan Ibrahimovic i Tysklands-VM brottats med krav och frågor och misslyckanden.

Men - de har kommit tillbaka.

Den senaste veckan har visat det.

Jag kom just på den saken.

Jag trodde länge att Christian Olssons karriär som trestegshoppare var över. Det trodde han själv också. Men som tur är - och tänk om det jämt vore så; det skulle vara lugnare då, både här och där - försätter inte alltid tron berg.

Han har börjat hitta längden. Och foten håller. Det är det viktigaste.

Och Ullevi är hans hemmaplan.

Klart att han vinner. Särskilt med den bakgrunden och vinnarskallen.

Samtidigt flyger Kajsa Bergqvist nu över två meter och allt hon gör verkar nu gå lika lätt som tanken hos fjärilen väger, för att prata på Björn Ranelid-svenska.

Och så länge Carolina Klüft är Carolina Klüft och har otäcka Ior vid sin sida har Eunice Barber, som är beundransvärd för sitt engagemang för de många människorna i den franska slummen som är mer vedervärdig än vi någonsin kan ana, visserligen en chans, men det ska mycket till (en skada) för att hindra "Carro" från att springa med flaggan om halsen på Ullevi.

Hemmaplan är alltid avgörande. Se bara på hur Tyskland, som givetvis spelade stundtals briljant, hade ett knäckande läktarstöd och därför var nära att kämpa ned ett vackert Italien under ordinarie tid i tisdags.

Jag skulle gärna vilja se EM på plats.

Men allt pekar mot att tv-soffan blir min arena.

Hotellrummen börjar nämligen ta slut, om inte alla redan nu är uppbokade. Precis som Stockholm har goa, glada Göteborg för få hotell och det märker alla som ska dit när övriga världen också kommer till stan.

Jag försökte hitta någonstans att bo förra helgen. Efter att ha ringt runt i timmar - och gett er som fortfarande har Telia-aktier en garanterat skyhög utdelning vid nästa bolagsstämma - trodde jag att jag äntligen fått napp, men bokningskvinnan skrattade och skrockade, knappade på datorn och sa:

- Robbie Williams-konserten är lika stor som EM och rumstillgången är väldigt liten.

Ärligt talat, jag är övertygad om att den inte existerar.

Fast jag gillar Göteborg ändå. Främst för att man alltid serveras dagsfärska skaldjur som på något underligt vis smakar både sött och salt.

Göteborg är sympatiskt.

Förutom att centralstationen stänger halv ett om natten.

Med förklaringen att "så gör man faktiskt i Stockholm också".

Lillebrorskomplex, kallas det.

Sånt som annars främst finns i Mora och riktas mot Leksand.

Men den storyn kan vi ta en annan gång.

För mejlboxens skull.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons