Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Att inte bry sig är att ta livet av människor"

Annons

Solen blänker i Dalälven när vi åker över till SSAB:s östra sida i "Linkans" rökblå tjänstevolvo. På vägen från Västra porten till ett lånat kontor i färdigställningen hejar han på och småpratar med många personer. En gammal jobbarkompis får en cd med David Murray Quartet.

- Så fort jag visar mig någonstans i verket börjar det spekuleras i vem det nu är som ska på behandling, berättar han.

- Och är jag på en pizzeria eller något ställe där de serverar öl kan jag få höra att jag är ute och spionerar.

Sedan 15 år arbetar Jan-Erik Lindqvist med alkohol- och drogfrågor på SSAB.

- Då får man fiender. Men jag har lovat mig själv att aldrig stå bredvid och titta på när någon dukar under.

Det fanns en tid då han själv drack dagligen. Hemma, i Liljeqvistska parken, på jobbet.

- Jag såg det som en rättighet att dricka på jobbet, eftersom jag tyckte att företaget sög ut mig så in i helvete.

Vi sitter i ett kontor på Linkans gamla arbetsplats i Östra verken. Bakom de blå gardinerna stiger röken från regeneringen. Mobiltelefonen lägger han på bordet framför sig och säger att han ärvt sin alkoholism.

- Båda mina föräldrar var alkoholister och fem av sju syskon blev det.

- Som tolvåring bestämde jag mig för att aldrig dricka. Jag hatade farsan och de ständiga bråken hemma.

Tre år senare kom ändå alkoholdebuten. En kvarting sprit och tretton magnesyl kokade i öl "hemma på byn", Hosjö utanför Falun.

- Jag var alkoholist redan då. Annars skulle jag aldrig ha tålt så mycket.

Det blev början på många års missbruk. Några år var hasch, amfetamin och LSD dominerande, men sedan gick Linkan tillbaka till spriten.

Han hade bra betyg och var duktig på idrott. 16 år gammal stack han hemifrån och flyttade ihop med en tjej. Första barnet föddes 1967.

- Jag förstod rent intellektuellt att jag inte kunde hålla på så där när jag blivit farsa.

Men långsamt ökade missbruket under 1970-talet. Efter militärtjänstgöring och utbildning flyttade Jan-Erik med familjen till Trollhättan där han fått jobb på Volvo flygmotor. 1972 föddes andra dottern.

- Någonstans i den vevan började min sambo kalla mig för alkoholist. Men det var omöjligt, sa jag. En alkoholist dricker t-röd och har inget jobb. Det gäller att lägga ribban högt.

Utan omsvep och ofta med självironi berättar han om de mindre smickrande detaljerna i sitt liv som alkoholist. Han snurrar mobilbandet mellan fingrarna och förklarar att han blev expert på att dupera folk, simulera sjukdomar och få läkare att skriva ut tabletter på telefon.

Hela tiden sökte han ursäkter och syndabockar för sitt drickande. Arbetskamraterna var idioter, sambon en häxa.

1979 flyttade familjen till Stationsgatan i Borlänge och Jan-Erik fick jobb på färglinjen på SSAB.

Hemma i Dalarna igen skulle allting bli bättre. Men skiftarbete gjorde problemen än värre.

- Jobbade jag helgen, så måste jag väl få dricka på tisdag och onsdag. Jag hade väl också rätt att koppla av.

Efter en självförvållad arbetsskada omplacerades han till en annan avdelning där fler hade alkoholproblem och drickandet tilltog, även på arbetstid.

- Varje fredag eftermiddag hade vi ölsmakning på jobbet. Och sedan började jag ha med mig en kvarting taffel varje skift. Jag hade sprättat upp rocken, så den fick plats i ena fickan. I den andra hade jag vademecum.

Var det ingen som sa något?

- Det var inte många som vågade. Jag var rapp i käften och sa någon något, så fick de äta upp det. Men det var en förman som sa åt mig att jag inte kunde vara full på jobbet. Honom sålde jag min hembränningsapparat åt. Sedan kunde inte han säga något mer.

Linkan går och hämtar cappuccino i en plastmugg och fortsätter sedan berätta om en tid som han kallar bedrövlig.

- Jag var helt galen. Hela livet gick ut på att skaffa brännvin och jag sket fullständigt i hur jag fick det.

- Och jag mådde skit hela tiden.

För familjen var allt en mardröm. Äldsta dottern gick hem på frukostrasterna för att se om pappa levde. En gång hade hon med sig två kompisar hem och hittade sin far avsupen på golvet i vardagsrummet.

- Hon skällde på mig och jag grät en skvätt. "Så där dum får du väl inte vara mot din pappa", sa kompisen. Och jag tänkte: "Där fick du, unge!".

I rummet hörs klockans tickande och ett svagt sus från ventilationen. Jan-Erik öppnar en dosa Göteborgs Rapé, lägger in en snus och fortsätter:

- Det är sådant som plågar mig än i dag. När barnen som bäst behövde sina föräldrar, var den ena full hela tiden. Jag har aldrig slagit dem, men annars har jag varit elak på alla andra sätt. Hur kunde jag göra sådant mot människorna jag älskar?

Gång på gång återkommer han till kärleken till sambon och de två döttrarna.

- Jag har aldrig förstått hur min sambo kunde stanna. Efteråt har hon berättat att hon önskade att jag var död ibland så att familjen fick lugn och ro. Hon skulle haft en bragdmedalj för att hon stått ut med det här fanstyget.

Går det att gottgöra det du gjort?

- Nej, att visa att jag kan leva nykter är det enda jag kan göra.

Alkoholmissbruket eskalerade. Linkan åkte in och ut på avgiftning i Falun och i Säter. Delirium och antabus hörde till vardagen. Då och då vaknade han upp i en fyllcell.

- Jag sov överhuvudtaget sällan i min egen säng utan kunde somna var som helst.

Natten mellan den 13 och 14 augusti 1986 slutade han dricka. På kvällen fick han besök hemma av en förman och en fackrepresentant från jobbet.

- De sa: "Vi kommer tillbaks i morgon, då ska du vara nykter." Och så skulle jag ta antabus.

Linkan tog antabus och drack därefter två sjuttifemmor. Nästa dag blev han hämtad till jobbet.

- Jag mådde så dåligt och tänkte bara: "Måtte det här livet ta slut." Jag hatade verkligen mig själv och vad jag gjorde mot min familj.

Men livet tog inte slut. Det gjorde däremot alkoholmissbruket.

Hur kunde du sluta dricka helt plötsligt?

- Jag vet inte om det är en försköning, men jag tror att jag kom till ett slags vägskäl. Jag var på väg rakt ner i helvetet och hade förlorat min familj och mitt jobb om jag hade fortsatt dricka. Jag hade förmodligen dött samma år också.

Även om Jan-Erik lyckades sluta dricka, så hade han inte gjort upp med sin alkoholism. När livet sju år senare blev svårt igen kände han att han hade två val:

- Att börja dricka igen eller ta livet av mig.

Men det fanns ett tredje alternativ: Behandling i Svartnäs enligt Anonyma alkoholisters tolvstegsmodell, något han motvilligt gick med på. Att göra upp med sin bakgrund är en viktig del av behandlingen.

- Jag trodde aldrig jag skulle stå på kyrkogården och prata med farsan. Men det gjorde jag i allafall. Varje tår jag fällde var som en granatexplosion. Jag blev av med saker jag burit med mig hela livet och jag blev behandlingsbar.

Linkan tar en mun av kaffet, som vid det här laget måste vara ganska kallt, och fortsätter:

- Behandlingen var det bästa jag gjort. Det fick mig att förstå mig själv och veta varför jag reagerat som jag gjort på alkohol.

I dag är han nykter alkoholist och äter inte ens glass med rom-russin.

- Hjärnan känner igen alkoholen och triggar igång suget. Och jag är livrädd för att åka dit.

Att lära sig dricka socialt när man är alkoholist tror Linkan inte går.

- Jag känner ingen som lyckats med det. Alkoholism är en sjukdom liksom diabetes och jag vet ingen diabetiker som kan äta socker heller.

Han anser att SSAB har en fin drogpolicy och känner sig priviligerad över att få arbeta med drog- och alkoholfrågor.

- Varje gång jag försöker hjälpa någon, hjälper jag mig själv att hålla mig nykter.

Trots att han själv länge varit fackligt och politiskt engagerad tycker han att facket kan vara ett hinder i vägen mot nykterhet.

- Facket kräver alltid bevis för att beroendet gått ut över jobbet och det kan vara svårt att visa, men det är klart att missbruk går ut över jobbet. Det går ut över hela livet.

På SSAB är det, enligt Jan-Erik Lindqvist, 5-10 procent som har alkohol- eller drogproblem. Han arbetar med att försöka få dem till behandling och stötta dem under vägen mot ett nyktrare liv.

- Hittills är det 164 här som gjort behandling. Det är sällan någon tackar nej till det.

Hur behandlas de av arbetskamraterna?

- När de kommer tillbaka brukar de betraktas som hjältar. Samtidigt blir de ett hot mot andra som dricker.

Vad ska omgivningen göra om man tror att någon har alkoholproblem?

- Man ska bry sig och tordas dra i nödbromsen. Att inte bry sig är att ta livet av människor till sist.

När ska man dra i nödbromsen?

- När en person ballar ur varje gång den dricker och brännvinet blivit det viktigaste i hans eller hennes liv.

Han sätter händerna bakom nacken och konstaterar:

- Men det finns bara två kriterier för alkoholism: toleranshöjning och abstinens. Vanliga människor tål inte se sprit dagen efter, men det gör en alkoholist.

Kan vem som helst bli alkoholist?

- Nej, det tror jag inte. Allt tyder på att det är ärftligt. Vissa som hamnar i livskriser kan försöka lösa det med alkohol. Men har man inte anlagen, inser man snart att sprit inte löser några problem.

Är du orolig för dina egna barn?

- Ja, det har jag varit, särskilt den äldsta eftersom hon är så lik mig i övrigt. Men de klarar av att dricka båda två.

Vad tycker du om a-lagarna?

- Jag har supit med många a-lagare och jag lider när jag ser att de blir fler och fler. Jag är övertygad om att ingen av dem vill vara i den där misären. Samhället borde erbjuda dem hjälp och inte ge upp.

Vilken slags hjälp?

- Socialförvaltningen borde säga: "Vi hjälper dig bli av med ditt problem, men före det får du inte ett öre".

KARIN DIFFNER

Mer läsning

Annons