Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att anordna en mila

Annons

18 juli - milan byggs färdigt

De börjar med att stapla upp en rejäl hög barrved. Området är svett efter år av milor. Faktum är att bara ett stenkast intill finns fortfarande spår efter milor från sedan länge svunna tider.

Men nu är det nytt år och dags för en ny mila.

Lars "Knallis" Johansson har kolat på samma plats i snart tio år, som en hobby naturligtvis. Redan som femåring fascinerades han av sin första mila vid Högberget.

Förr var det annat och själv har han svårt att se den så kallade kolarromantiken. Då hade kolarna flera och större milor att vakta och blev trötta. Upptvingade ovanpå, med trötta ben, fanns det inget rum för misstag.

- På 1850-talet var det en kvinna vid namn Horn-Erika här i gruvskogen som trampade igenom och dog av brännskadorna. Fy, vilket öde, säger Knallis och ser ut att föreställa sig dramat för sitt inre öga.

De fyra hobbykolarna i början av 2000-talet löper inte samma risker. Visst trampar de igenom, i princip varje år, men de är piggare och hinner snabbt dra upp fötterna.

Knallis har god hjälp av PG Persson, Leif Bergstrand och Ove Larsson. Tillsammans bygger de en så kallad liggmila, den variant som användes i Sverige. Veden omgärdas av stybb - rester från tidigare års kolning. Med hjälp av smalare störar, roor, byggs materialet in. Ovanpå läggs granris.

En ytterst viktig detalj är luftintagen, som ska finnas både på fram- och baksida. Detaljer som dessa avgör huruvida milan ska bli bra eller inte; vilket utbytet av kol blir.

Får man ut hälften av vedens volym, är det bra.

- Förr skrävlades det alltid om vem som fick ut mest. Var och en skryter väl över sin vattvälling, blev svaret.

26 juli - milan tänds

Redan från början kan man ana vilken form milan kommer att ta. Den främre väggen börjar snabbt slutta och sjunka in, samtidigt som hela den 25 kubikmeter stora anordningen ryker.

På små enstaka ställen kan man se eldar. Eller, nej, det kan man inte. Det förbjuder Knallis.

- Den kolar. Man får inte säga br...

Redan i inledningsskedet avgörs hela kolningens kvalitet. Milan måste, som det heter, ta fot snabbt. Det innebär att värmen luras ner till botten med hjälp av luftintagen.

När milan tagit fot, täpper man till de främre hålen och öppnar istället där bak, så att syret lockar kolningsprocessen bakåt.

Med klubbor packar man milans innehåll, så att syret inte kommer åt. En porös mila ökar risken för att kolen glöder upp.

Processen är långsam. Mellan 10 och 14 dagar beräknar gänget att kolningen tar.

30 juli - vaknatt vid milan

Milan ryker mer koncentrerat från de två rökhålen på toppen. Omgivningen är mörk och dofterna sprider sig vida omkring. Ljuset från högt uppsatta facklor och marschaller på marken kastar skuggor i gläntan.

I centrum står vissångaren Nisse Munck och sjunger Dan Andersson, liksom höjer kolarstämningen ytterligare ett snäpp.

Framför honom sitter ett 200-tal personer. Knallis sätter sig på en pall och betraktar framträdandet.

När de sista besökarna letar sig hemåt i gryningen, är milans levnad bara halvvägs. Än återstår mycket jobb.

-Det var under utrivningen som kolarna fick riktigt svarta händer. Det var ett lortjobb, säger Knallis.

Kolen tas ut ur milan, läggs i små högar för att det ska vara lätt att släcka om någon kol börjar glöda.

- Det är om kolvaktarna som Dan Andersson skrev mycket. På den tiden var de ju livrädda för att kolhögarna skulle brinna upp.

Julsugga passade man sig för. Det innebar att kolningen inte hann färdigt före jul och att högtiden fick tillbringas vid röken.

I januari och februari kördes kolet till hyttorna.

Nästa sommar påbörjar Knallis bygget av en ny mila.

ANDREAS EMANUELSSON

Mer läsning

Annons