Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återgå till 70- talets drogpolitik

Annons

Vid ett seminarium i Visby la TCO fram en rapport om alkohol och tillväxt. Den visar på mycket oroande effekter av en allt högre alkoholkonsumtion. 1998 var kostnaderna för produktionsbortfall, vård, egendomsskador och förebyggande åtgärder runt 117 miljarder kronor. Snart beräknas dessa kostnader bli 150 miljarder per år.

De kontinentala vanorna och den nordiska berusningskulturen leder sammantaget till att allt fler unga nu är riktigt illa ute. Dessutom blir det ökat tryck på en redan ansträngd sjukvård. Vidare visas, att antalet förtida dödsfall till följd av alkoholskador förväntas stiga från 6 000 per år i mitten på 90-talet till 7 500 per år under de närmaste åren.

Även Polisförbundet presenterade en rapport under Almedalsveckan i Visby. Socialarbetare i 206 av landets 290 kommuner hade intervjuats, och av dessa hävdade hela 71 procent att tillgången på narkotika ökat i den egna kommunen.

Den tredje redovisningen är den årsrapport, som regeringens narkotikapolitiske samordnare Björn Fries lämnat. Den treåriga nationella handlingsplanen "Mobilisering mot narkotika" gäller till och med 2004 och syftar till att minska såväl nyrekryteringen som tillgången samt att förstärka det breda förebyggande arbetet och öka insatserna för att förmå missbrukare att upphöra med sitt missbruk. För detta avsätts under de tre åren 325 miljoner kronor.

Enligt min mening är det särskilt glädjande, att TCO-rapporten med den höga status den har, efterlyser hos politikerna en återgång till den mer restriktiva alkoholpolitik, som med framgång drevs på 1970-talet och höll nere alkoholskadorna på rimlig nivå. Alla goda krafter måste samverka, agera tydligt och sätta gränser.

När jag läser allt detta, reser sig en rad frågor. Varför blir det ingen kraftfull folkrörelse mot den destruktiva och för samhället mycket kostsamma utvecklingen? Här stjäls ju resurser, som skulle kommit vård och skola till del. Är det kanske den moderna individualismens fel?

Är det rimligt att så många kommunpolitiker faller för trycket från kommersiellt håll, när tider för alkoholservering diskuteras? Borde inte medmänsklighet och långsiktigt ekonomiskt tänkande få större utrymme?

Som jag ser det, är det nu dags, att alla av god vilja på varje ort samverkar för att vända utvecklingen. De kommunala organen, kyrkorna och övriga folkrörelser bör kunna samverka ännu mer, och det finns, som jag redan nämnt, statliga medel, som kommunerna kan söka hos länsstyrelsen.

Här kan jag nämna, att Dalarnas länssamrådsgrupp för de här frågorna, där förutom länsstyrelsen i Dalarna landstinget är representerat, liksom polisen, kommunförbundet, Västerås stift och Dalarnas Idrottsförbund, tagit initiativ för att få en särskild folkhälsoarbetare anställd hos länsstyrelsen.

En sådan finns sedan i våras på plats, Marie Louise Sohlgård.

För sin del planerar Västerås stift att möta den aktuella utmaningen dels genom att i höst erbjuda fortbildning på det här området för dem, som arbetar med konfirmander, dels genom att nästa år ordna fortbildning för dem i församlingarna, som arbetar med barn, för att de bättre ska kunna ge stöd åt barn till missbrukare. Dessa beräknas i vårt land vara så många som över 200 000. Här utspelar sig ett mycket tungt men oftast dolt lidande.

Nu är det hög tid, att många hjälps åt att bekämpa den moderna individualismen, som nonchalerar andras lidande, och på bred front arbeta för det gemensamt goda. Över detta måste vi reflektera och sedan agera strategiskt på varje ort.

INGEMAR BERGMARK

Mer läsning

Annons