Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arne Palmqvist

Annons

Förre biskopen i Västerås, Arne Palmqvist, har den 15 januari lämnat det jordiska efter en längre tids sjukdom. Därmed har en av 1900-talets mera betydande kyrkopolitiska ledare och märkesmän gått ur tiden. Jag är övertygad om att när denna tids svenska kyrkohistoria en gång skall skrivas med lite perspektiv på skeendet kommer hans insatser att omnämnas både med beundran och respekt.

Arne Palmqvist var bondson, född 1921 i Brunflo i Jämtland. Efter studier på Fjellstedtska skolan och teologiska examina i Uppsala blev han docent i kyrkohistoria 1956. Samma år prästvigdes han. Hans kyrkohistoriska och kyrkopolitiska kompetens kom redan från början att tas i anspråk för den folkkyrkliga linje han blev trogen intill slutet. Han var utredare i 1958 års expertutredning om kyrka-stat och ett verksamt personligt stöd i kyrkopolitiska frågor åt ärkebiskoparna Gunnar Hultgren och Ruben Josefsson. Den senare efterträdde han 1968 som biskop i Härnösands stift. Under denna tid var han också redaktör för Svensk Kyrkotidning, folkkyrkans röst i den kyrkopolitiska debatten. Denna folkkyrkliga linje fortsatte han sedan att med kraft företräda som dess främsta språkrör också sedan han 1975 tillträde biskopstjänsten i Västerås med detta stifts arv efter Einar Billing. Länge kämpade Arne Palmqvist med energi och intelligens för ett bevarat samband mellan kyrka och stat med kyrkohistorikerns insikt om de historiska sambandens betydelse, men också med blick för de utmaningar som tidernas förändring ställde kyrkan inför. Han var inte låst men realistisk. Han var ledamot i 1975-1978 års kyrka-statberedning och den som vid 1979 års kyrkomöte samlade de folkkyrkliga krafterna mot folkpartiregeringens skillsmässoförslag. När utvecklingen ändå gick mot en upplösning av de historiska banden blev han en av de konstruktiva arkitekterna bakom den reform som vid det senaste millennieskiftet trädde i kraft. Inte fick han som han ville, men hans sakliga insatser kom att rädda mycket av det han slog vakt om. För detta står dagens svenska kyrka i stor tacksamhetsskuld till honom.

Arne Palmqvist var en arbetsmyra av Guds nåde, med en pliktkänsla och en arbetsdiciplin som han uppfattade som en del av ett självklart kall. Uppgiften att vara stiftschef i två stift och samtidigt den som fick stå i den främsta frontlinjen i den rikskyrkliga förändringsprocessen, med dess stundom hårda motsättningar, måste ha tärt på hans krafter. Han klagade aldrig.

Han hade en uppgift som skulle lösas och ett mål han trodde på. Att vara betrodd i de stora folkkyrkliga leden och ifrågasatt i andra hörde till en kyrkoledares villkor, villkor som han aldrig ifrågasatte. Tydlig i sin hållning var han också öppen för samverkan med dem som inte alltid drog åt samma håll. I biskopskretsen hade han till exempel ett mycket gott förhållande till Bo Giertz, dåvarande biskopen i Göteborg, baserad på en ömsesidig respekt och gemensamt arbete för viktiga samhällsfrågor.

Med den lojalitet mot arbetsuppgiften som var biskopens och med den arbetsbörda han hade blev arbetsdagarna långa, började tidigt och slutade sent. Det skulle kunna tyckas att han inte skulle ha haft tid med de enskilda präster han var Pastor Pastorum för. Men det hade han. Han sökte kontakt, för att hjälpa, uppmuntra och stödja. Om än på konstiga tider. Vi som stod i församlingstjänst brukade skämtsamt säga oss när telefonen ringde i gryningen: "Antingen är det någon katastrof eller också är det Arne Palmqvist!" Samtalen var korta men alltid fyllda av omsorg. Han kände sina församlingsprästers villkor. Även om de sov när han ringde.

Till slut säger kanske denna stiftschefs medkänsla och insikt om sina medarbetares vardagsvillkor något mer och viktigare om personen Arne Palmqvist än om allt han utförde som outtröttlig och genial kyrkopolitiker och organisatör av den kyrka han tjänade. Han delade, utifrån sina rötter, den självklara och enkla vardagstro som lever sitt djupaste liv i de enskilda församlingar och bland de människor där kyrkan som folkets kyrka har sin viktigaste uppgift i att vara medvandrare, livstolkare och evangelieförmedlare. Att leda en kyrka handlar om att låta kyrkan vara kyrka just där! Arne Palmqvist glömde aldrig detta och därför kämpade han för att kyrkan som organisation också skulle ha resurser för sin grundläggande uppgift!

Svenska kyrkan på riksplanet vördar tillsamman med oss som i stift och församlingar fick vara hans medarbetare och vänner i tacksamhet hans minne.

Claes-Bertil Ytterberg

Mer läsning

Annons