Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetsplats Eksjön - Flosjön

Annons

Året var 1937 och Gösta Floresjö var 15 år. Detta år skulle han gör sin första vinter vid Eksjökojan. Med sig hade han sin far Erik Larsson från Syrholn och andra skogsgubbar från byarna runt om Dala-Floda.

- För en 15 åring var skogsarbetet ett hårt slit, berättar Floresjö.

Han kommer ihåg att hans far gick ut från kojan tidigt på morgonen och fällde 10 - 12 stockar innan han började med sitt eget arbete.

-Det var för att hjälpa mig. När så stockarna var fällda skulle jag barka och kvista dem innan skogsförmannen kom och mätte upp virket. Sen skulle virket vändas och barkas på andra sidan och det var ett tungt jobb i djupsnön, fortsätter Floresjö.

Virket skulle sedan köras fram till en avläggsplats av hästkarlarna, hästkarlar från både Floda socken som Leksands socken,

där stockarna sedan skulle ligga till våren för att torka så mycket som möjligt.

- Om inte stockarna var torra när vi drog ner dem till Eksjön så fanns risken för att timret skulle sjunka, berättar Floresjö.

Floresjö visar vad för verktyg skogsarbetaren använde sig av under en svunnen tid.

- Det var med timmersvansen vi fällde de stora stockarna med, Sen hade vi barkspade, yxa, vändhacke, bågsåg och en spade. Spaden var viktig eftersom vi var tvungna att skotta oss fram till den tilltänkta stubben, berättar Floresjö.

Under två vintrar bodde Floresjö, hans far och andra skogsgubbar i Eksjökojan, och vilka de var och var de sov i kojan har han inte glömt.

- Far och jag låg i den laven som är längst in i det vänstra hörnet. På laven närmast dörröppningen låg det Lenaskarlar, Lenaskarlarna körde hästarna. På laven mitt i mot Lenas låg det folk från Mossel och jag kommer ihåg en som hette Lissel Ollas Lasse, berättar Floresjö.

När så våren kom med milda vindar drogs timret ned i Eksjön. Vid Sångendammen låg timret en tid och väntade på att få färdas den sista sträckan ner till Flosjön.

- En gång kommer jag ihåg när inte en enda stock hade nått Flosjön efter vi hade öppnat vid Sångendammen. Vid en mycket trång passage i ån hade timret stannat och där stod nu 500 stockar i alla väderstreck, då var det bara att spotta i nävarna och börja dra stock för stock, säger Floresjö med ett leende.

När så virket nått Flosjön blev det upptaget vid Nåliudden. Därifrån blev det transporterat till Lissfors sågverk.

- Vet du vad "rumpan" är frågar Floresjö när vi står vid Sången? Det är slutet på timmerflottet och den "rumpan" var det viktigt att hålla koll på så att inte den tog sig upp på land och fastnade, avslutar Floresjö våran vandring i Sångenskogarna.

STEFAN HAMRÉUS

Mer läsning

Annons