Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetarrörelsen utan ledare

Annons

En ledande socialdemokrat, själv ordentligt skandalomsusad, har i BT skrivit om hur bekymrad han är över det socialdemokratiska partilivet i Borlänge. Jag håller med om att åtskilligt kunde vara annorlunda, men jag ser inte arbetarekommunen som det största bekymret. När jag känner bedrövelse beror det mest på partiet centralt och på distriktet.

Lokalt delar jag, som medlem av valberedningen, ansvaret för att valsedeln till kommunfullmäktige innehöll för många med höga inkomster och att pensionärer, arbetslösa och både unga och gamla med låga inkomster glömdes bort. Jag är inte säker på att alla beslutsfattare lokalt och på toppnivå förstår hur det är att vara fattig.

För en tid sedan föreslog en ledande vänsterpartist en inkomstgräns inom arbetarrörelsen för lön och arvode. Inte alls dumt tänkt. Jag kan dock inte befria mig från tanken att politikern i fråga, numera kommunalråd, själv överskridit föreslagen inkomstgränsen.

Att jag är mycket bekymrad över vart arbetarrörelsen är på väg beror på kampanjen för Mona Sahlin som partiordförande och att flera fackliga ledare, med utmanande höga inkomster, framstår som farligt passiva.

Mona Sahlin blev för några år sedan diskvalificerad, blanda annt för felaktigt utnyttjande av kontokort och uteblivna betalningar av parkeringsböter. Kan någon tänka sig Tage Erlander eller Olof Palme med liknande syndaregister? Mona Sahlin kombinerar dessutom sitt slarv med att dra åt höger.

Jag fick nära nog en chock när jag fick höra att socialdemokraternas daladistrikt uttalat sitt stöd för Sahlin. Vad vet distriktsledningen om vad vanliga socialdemokrater i Dalarna tycker i partiledarfrågan?

S-fotfolket fick sedan rösta om kongressombud och det hade varit rimligt att även få nominera kandidater till partiledarvalet. Ombudsvalet var för övrigt onödigt eftersom de valda är ålagda att rösta på Sahlin.

S skulle behöva en ledare med förankring i folkleden. Det behövs även fackliga ledare som bortser från egen bekvämlighet och i första hand tar strid i avtalsrörelsen, för att sedan arbeta för nyval till riksdagen nästa höst. Om inte det här sker blir framtiden mycket dyster. Pensionärerna får det ännu sämre, lagstiftningen på arbetsmarknaden rivs upp och så vidare.

Det här borde vara tillräckligt för att beskriva dagens elände. Men dessutom har s i Dalarna en riksdagsledamot som står helt utanför länet. Jag menar Marita Ulvskog, vars anknytning till Dalarna begränsas till att hon varit tidningsredaktör med fallande upplaga.

Med sitt riksdagsarvode har Ulvskog, som partisekreterare, en inkomst på 100 000 kronor per månad

Ännu värre är det att Marita Ulvskog inte hinner med riksdagsarbetet. Hon har ju en heltidstjänst som partisekreterare. Ingen på dalabänken reagerar mot Ulvskogs frånvaro. Distriktsordföranden Peter Hultqvist är alldeles tyst.

Redan i eftervalsdebatten framhöll jag Peter Hultqvist som partiledarkandidat eller ny partisekreterare. Peter själv tycks dock beklagligt nog vara hårt bunden till Maria Ulvskog.

Jag blir i tillfälle att återkomma, men för dagen vill jag också säga att det finns ett samspel mellan Mona Sahlin och Marita Ulvskog. De båda satsar på varandra. Som förlorare står den politiska och fackliga arbetarrörelsen.

ERIK NORELIUS

Mer läsning

Annons