Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är ensamheten farlig ?

Annons

Alla är ensamma någon gång. Ibland är man ensam ofrivilligt och ibland självvalt. Ibland är man lämnad genom separation eller genom att någon dött ifrån oss. Ibland har man valt att lämna för att försöka bli läkt från ett fysiskt eller psykiskt lidande.

När du hamnar i ensamheten, så kan du ibland välja hur du vill använda din ensamhet. Ska ensamheten vara en börda eller en lättnad, ska det vara en tid av vila eller ett stressmoment i tillvaron?

Vad hittar du i ditt inre? Är det tomt och mörkt eller är det ljust och lugnt? Vågar du känna efter?

Är man, som jag, född på 40-talet så minns man att om man var olydig i skolan så fick man sitta i skamvrån. Det innebar att man blev utpekad. Man fick inte vara med de andra, utan fick sitta ensam och titta in i väggen. Den typen av ensamhetskänsla kan lätt dyka upp i alla möjliga sammanhang senare i livet.

Emil i Lönneberga blev jagad till skamvrån när han gjort något dumt. Emil använde ensamheten i snickerboa till något konstruktivt. Han reflekterade och skapade.

I dag vågar vi knappt stanna upp och ge oss själva tid till reflektion. Tystnaden i vardagslivet har så gott som upphört. Både tv:n och radion kan stå på utan att någon tittar eller lyssnar. Telefonerna ringer, vi har ofta tillgång till flera samtidigt.

Många familjer äter sina måltider medan de tittar på tv eller sitter framför datorn eller "både-och". De fyller sina själar och hjärnor med snabba bilder och ihärdigt ljud hela sin vakna tid. Olika aktiviteter fyller upp eventuella tomrum.

Är det möjligen dessa ständiga ljud, ljus och aktiviteter som ger oss den så kallade hjärnstressen ?

Jag har försökt att tolka hjärnforskarna.

Om hjärnan aldrig får vila bränner vi upp hjärnceller. Vi hinner aldrig in i tystnad och återhämtning så länge att nya hjärnceller hinna reproduceras.

Är det månne så att det är hela grejen med all stress och utbrändhet? Vi är för sällan i ensamheten.

En av mina förebilder är författaren Patricia Tudor-Sandahl och hon talar om "den välsignade ensamheten" som den tid då du tillåter dig att följa dina egna tankar utan kompass.

Vad kan hända då? Aningar kan bli tankar, som kan bli insikter, som i sin tur kan sortera bort bisaker och uppenbara väsentligheter. Du kan få fatt i motsägelser i ditt inre. Du kanske längtar efter nära relationer till den du älskar, men att du samtidigt längtar efter frihet. Du kan känna längtan efter den totala tryggheten, samtidigt som du längtar efter faror och utmaningar.

Att våga upptäcka och erkänna att du har "både-och" i dig skulle kunna ge dig större självkännedom och mognad. Du kanske hittar meditationens eller bönens kraft.

I ensamheten kan du också upptäcka besvärliga minnen och smärtor, som blivit rädslor.

Vågar du titta på dina rädslor och bli bekant med dem, så ökar din självkännedom och din säkerhet.

Om det är så, då undrar jag varför så många människor hela tiden fyller sin tid med en massa aktiviteter och varför så få använder sin fritid till att bekanta sig med sig själv.

Pippi, hon var både stark, trygg och harmonisk.

Men så använde hon också sin ensamtid till att lära känna sig själv.

HANS-ENARS SALIGA BLANDNING

Mer läsning

Annons