Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Äntligen kan jag leva i nuet" Jan Gustafsson

Annons

Solen orkar knappt upp över Tjärna ängars hustak när Jan Gustafsson leder oss genom HSO:s lokaler.

- Här är det lätt att gå vilse, säger han och visar slutligen in till ett konferensrum.

Två traumatiska upplevelser i barndomen i kombination med en kringflackande och rotlös uppväxt tror Jan själv ligger till grund för hans psykiska sjukdom.

- När man har för mycket obearbetat rinner det till slut över, säger han.

Som sexåring i Nyhammar lekte Jan och en kompis med tändstickor och råkade orsaka en brand i en lada. De små grabbarna kunde inte släcka branden utan blev rädda och gömde sig i ladan.

- Alla blev chockade, rädda och arga och jag fick skuldkänslor som blev början på det utanförskap jag kände i många år.

Den andra händelsen inträffade ett år senare då Jan drabbades av brusten blindtarm som ledde till bukinflammation.

- Jag var bara minuter från döden, berättar han.

På det brunbetsade bordet i handikappföreningarnas hus brinner två ljus i glittriga ljusstakar. Jan Gustafsson är klädd i svart skjorta, svarta byxor och träskor. Han pratar mycket och skrattar ofta. Han häller upp kaffe ur en termos och berättar att han som tonåring var en småbråkig ledartyp som styrde och ställde.

- Men egentligen var jag ju jätterädd och hade väldigt dålig självkänsla.

Via Karlstad, Gamleby och Falun hamnade Jan så småningom i Borlänge och var med och startade firman Elektroprocess där han också blev vd.

Utåt sett levde han ett helt normalt liv med familj, barn och hus. Men livet snurrade på i allt högre hastighet. Jan jobbade på kontoret på dagarna, på verkstan på nätterna. Han hade prestationsångest och blev allt mer stressad.

- Jag sov kanske två-tre timmar per natt.

Jan började missköta sig, dricka sprit.

- Visst fanns det folk som såg och antydde att något var fel, men de flesta vågade inte säga något. Jag var ju chef, utbrister Jan.

- Det ser man faktiskt ofta i näringslivet att många chefer, särskilt mellanchefer, är i psykisk obalans, fortsätter han.

1991 gick företaget i konkurs. Jan fick ekonomiska problem och två år senare var skilsmässan ett faktum.

- Ingen lyssnade längre på mig och jag började förakta mig själv. Jag tappade hela mitt sociala nätverk och gick ner mig totalt.

En lång resa utför började. Jan berättar utan omsvep att han inte orkade leva i verkligheten utan byggde istället upp en fantasivärld.

I den var han själv bland annat vän med Dan Andersson och Nils Ferlin och delade deras ångest. Överallt såg han underliga samband och vandrade eller cyklade runt och försökte frälsa folk.

- Jag såg mig själv som en budbärare, utsänd av en högre makt. Det är inga dåliga vanföreställningar, säger han med ett leende.

Vilka reaktioner mötte du?

- Gamla bekanta undrade, förstås. Först såg de mig som chef på ett företag, sedan kom jag i grön långrock på stan och missionerade.

Hur bemöttes du?

- Vissa kröp undan, liksom, utan att säga något och det var det värsta, för då bara fortsatte man att tjata och fick ångest av det sedan. Andra sa ifrån direkt eller sa att de bara kunde prata några minuter. Det var bättre. Ärligare.

Sjukdomen nådde sin kulmen i maj-juni 1998 och Jan blev intagen på Säters sjukhus för första gången.

- Jag förstod ingenting. Nyss hade jag tagit ett kort på ett ljusfenomen i Luossa och såg mig som världens bästa fotograf. Och så låg jag plötsligt och bara stirrade i taket på Säter. Jag tänkte: "Vad gör jag här bland de här dårarna?"

Diagnosen blev bipolär sjukdom (manodepressivitet) och Jan hann bli intagen fyra gånger innan han förstod att han verkligen var sjuk.

- Någon gång i mars 2001 när jag var på permission sa min pappa: "Du måste sluta med det här; du kan inte leva så här".

- Där någonstans insåg jag att jag var sjuk. Och det är ju så att man måste våga vara sjuk för att kunna bli frisk.

Så Jan slutade röka, slutade dricka och började bli mottaglig för behandling. På bordet framför sig ritar han upp en spelplan med viktiga pjäser i arbetet för att bli frisk: Kamratstöd, medicin, terapi och aktiv sysselsättning.

-Man kan få nycklar och tips, men jobbet och bearbetningen måste man göra själv även om det känns som om man bara vill springa av plan hela tiden.

Sedan drygt tre år är Jan numera fri från mediciner och fri från sjukdomsdiagnos. Han börjar varje dag med en kvarts avslappningsövningar och har en mentor som stöd.

I dag jobbar Jan på Riksförbundet för social och mental hälsa bland annat med att förändra attityder gentemot psykiskt sjuka. Tankar finns på att tillsammans med ABF starta sociala kooperativ där personer med psykisk ohälsa kan få arbeta, bilda sig, skapa trygga nätverk och social kompetens i lugn takt.

- Jag håller också föredrag på skolor, inom vården och inom näringslivet.

Psykiska sjukdomar är för många förknippat med skamkänslor, men Jan kan i dag se tillbaka på de svåra åren utan vare sig bitterhet eller skamkänslor.

- Nej, skämmas kan jag inte göra. Jag förklarar för dem som vill veta något. Samtidigt är det svårt att prata om att man varit på Säter. Även vi som varit där har fördomar om psykiskt sjuka.

Har sjukdomen fört något gott med sig?

- Ja, äntligen kan jag leva i nuet och njuta av det.

Han tittar ut en stund över den bara gräsmattan och fortsätter:

- I höstas sa min näst äldsta dotter: "Pappa, jag är så stolt över dig". Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på att hon är stolt över att jag tagit mig ur sjukdomen.

KARIN DIFFNER

Mer läsning

Annons