Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anneli blev utsatt för våld - nu hjälper hon andra

Annons

Tjejjouren i Ludvika är relativt nystartad. Men hos Anneli Fogelberg, 26, har drömmen om en instans dit unga tjejer lättare ska kunna vända sig för att få hjälp, funnits länge.

- Jag är uppväxt med kvinnojouren, konstaterar hon.

- Redan tidigt följde jag med mamma på kurser. Men jag fick inte vara aktiv inom jouren förrän jag fyllt 18.

Trots att Anneli genom mamma Ingers engagemang var långt ifrån omedveten om att förtryck och våld existerar, var hon ändå oförberedd på att det skulle drabba henne själv. Till en början ville hon inte ens se de tecken som var tydligare för omgivningen.

- Mamma frågade gång på gång "Är allt som det ska? Har ni det bra", berättar Anneli med en ömsint nick mot köket, där mamma Inger och Annelis barn Emelie och Pontus skrattar och pratar.

Anneli åker runt på skolorna och informerar.

- Jag tar upp det för att man ska förstå att man kan drabbas även när man är ung - jag var bara sexton år. Det började som det ofta brukar, säger hon lite självironiskt.

- Det kom en kille, han var ett par år äldre än jag, han förklarade hur snygg jag var, hur gott jag luktade, uppvaktade mig intensivt.

När kvällen var slut lämnade han en lapp med sitt telefonnummer och bönföll Anneli att ringa.

- Vi blev ett par ganska snabbt. Kanske borde jag anat att allt inte stod rätt till när han aldrig ville vara hemma hos mig.

Sakta förändrades han sätt mot Anneli.

- Mamma fattade misstankar när vi skulle åka hem till honom en dag. Jag skulle bara äta färdigt först. Han stod bakom min stol och sa, på fullt allvar, "Ät inte för mycket, du kan bli tjock".

- Jag bara skrattade bort det, jag hade aldrig haft problem med vikten, kunde äta precis vad jag ville utan att gå upp.

Nästa incident minns Anneli smärtsamt tydligt.

- Vi låg och solade när han plötsligt slog mig hårt över ryggen. Jag skrek, det gjorde verkligen ont, men han bara skrattade.

Hans hotfulla sätt blev allt tydligare, till synes helt oprovocerat våld.

- Jag låg med fötterna i hans knä, hemma i soffan hos hans föräldrar, när han körde in armbågen på sidan om mitt knä, hårt och intensivt.

Han slutade inte fast Anneli kved av smärta, skrattade bara.

- Han fortsatte skrämma mig, emellanåt bad han om ursäkt och lovade att inte göra om det.

Hemma märkte Annelis mamma Inger hur Anneli förändrades. Från att ha varit en sprallig och framåt tjej, förvandlades hon, blev alltmer tystlåten och tillbakadragen. Ändå hade hon kraft att ta sig ur förhållandet. En kväll fick hon nog.

- Vi var på stan, på något vis hade vi lyckats prata in mig på puben, trots att jag bara var sexton.

När Anneli ville gå ut för att möta sin kompis, en mycket självständig tjej, satte pojkvännen stopp.

- "Jag vill inte att du träffar henne, bestämde han". Men jag ville inte ge mig.

Att Anneli skulle få gå ensam var uteslutet, pojkvännen följde med för att bevaka.

- Men min väninna var sen. Vi fick stå därute medan han blev allt argare och mer högljudd.

Ilskan gick ut över Anneli, som kände att slagen inte var långt borta.

- Så siktade han med foten mot ett skyltfönster och sparkade.

Innan han hunnit måtta fler sparkar hejdades han av några av sina kompisar, som kom förbi i bil och ropade honom till sig. Anneli kom undan, hennes väninna dök upp och de två tog sig, trots sin låga ålder, in på puben till tryggheten.

- Jag skakade som ett asplöv, och sa till Sussie "Vad du gör, lämna mig inte i kväll, då slår han ihjäl mig".

Annelis pojkvän lät sin ilska gå ut över inredningen på puben, sparkade omkull ett bord och blev snart utslängd.

Flickorna tog sig hem tillsammans, till Annelis mamma.

- Vi pratade hela natten. Jag gav mig själv ultimatum. Antingen bryter jag med honom eller lever i skräck för den jag älskar hela livet.

Hon gjorde slut dagen därpå.

- "Men varför" sa han. Det är enkelt, sa jag, du slog mig! "Men jag slog ju inte så hårt".

Han fortsatte terrorisera henne nästan ett år efteråt.

- Han jagade mig när jag gick ut, han stod utanför lägenheten och skrek på nätterna, han ringde hela tiden. Jag lade på luren direkt och bad grannarna om ursäkt för det nattliga oljudet.

Anneli fick också mycket stöd från kvinnojouren, och inte minst från mamma, förstås.

- Men jag polisanmälde aldrig. Vad hade jag att komma med, inga blåmärken, inga synliga bevis - och psykisk misshandel går inte att bevisa.

Efteråt funderade Anneli över varför hon inte reagerat i tid.

- Jag borde ha sett signalerna. Märkt hur nedtryckt hans mamma var när vi var där, hur hans pappa domderade.

- Jag borde reagerat på min pojkväns inställning till barnmisshandel - "Att slå sina barn är väl inte så farligt". Men jag tyckte han var så underbar i början.

Nu vet hon att det ofta är så - den man som från början varit drömkillen förvandlas, medan kvinnan håller fast vid det första intrycket, tror att det ska bli som från början igen.

Anneli kände sig otrygg länge efteråt.

- Jag vet att det inte hann gå så långt, att många upplever misshandel som är betydligt värre, men jag var så ung. Han lyckades få mig att tro att det var mitt fel, att det var jag som gjorde honom så aggressiv.

Anneli kände att polisanmälan inte var något alternativ, hon hade hört så mycket om hur kvinnor nonchaleras tills något verkligt allvarligt händer.

Dessvärre har hon upplevt samma sak inom kvinnojouren, sett att polisen är maktlös i många fall.

I dag lever Anneli med Göran. De har två barn, Emelie 6 år och Pontus 4 år.

- Jag är så glad att jag hittat rätt karl, de är sällsynta, glittrar Anneli.

Nu mår hon bra och vill hjälpa andra tjejer att hitta en väg ut ur svårigheter. I många år drömde hon om att starta en jourverksamhet anpassad för yngre kvinnor. Inom tjejjouren är de som tar emot samtalen unga och kanske lättare att prata med för dem som söker hjälp.

För jouren behövs, även om man skulle önska att det inte vore så.

- Man ser inte utanpå vem som slår, varnar Anneli.

Mer läsning

Annons