Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna fick tvångsvård till slut - i två dagar

Annons

Som liten flicka tvingades Anna dagligen se sin pappa dricka sig redlös. Ofta slutade det med att han stupfull och tablettpåverkad somnade i soffan, medan hon satt bredvid och såg på.

- I efterhand har vi hittat meddelanden som hon skrev till pappa. Felstavade lappar, på vilka hon bad honom att sluta dricka, berättar Annas storebror.

Men den lilla flickan fick aldrig gehör för sina böner.

Pappan fortsatte att hälla i sig sin sprit. Han var bedövad och fri från vetskapen om att varje sup piskade dotterns inre sårigt.

När ångesten tog makten över henne vet ingen. Men någon gång under uppväxtåren hände det.

Anna var bara 14 år när hon rökte hasch första gången. Tre år senare var hon missbrukare. Lugnande tabletter, ecstasy, hasch och amfetamin.

Hon använde allt som fanns att tillgå, för att döva sitt känslomässiga kaos. Hur hon lyckades finansiera sitt missbruk vet familjen fortfarande inte. Men de misstänker att hon sålde sin kropp.

- Några skulder har hon inte och hon vill inte berätta hur hon fick pengar till droger, säger hennes storebror och suckar.

Det tog flera år innan familjen genomskådade Anna. När det gick upp för dem att hon var missbrukare, bestämde de sig för att göra allt som stod i deras makt för att hjälpa henne.

Men det skulle snart visa sig att det inte var någon enkel uppgift.

Anna hade dubbeldiagnos. Hon mådde psykiskt dåligt och hade missbruksproblem. Vid psykiatrin ansåg man att missbruksproblemen först skulle behandlas, innan hon kunde vårdas för de känslomässiga såren. Och inom socialförvaltningen ansåg man att vården skulle ske i omvänd ordning.

Mitt emellan stod Anna, utan någonstans att vända sig. Bredvid stod hennes anhöriga - helt maktlösa.

Men under påskveckan fick de nog.

Anna hade lagts in för avgiftning på avdelning 65 vid Falu lasarett, men avvek därifrån. Hon fick lift av en kompis och tog sig till en knarkarkvart i Borlänge. Där drog hon i sig en stor dos lugnande medel, ecstasy och hasch.

- Vi ringde till polisen och socialen för att få hjälp att hämta henne. Men det slutade med att vi fick åka dit själva.

När Anna hittades i kvarten var hon i så dåligt skick att familjen skjutsade henne till lasarettet.

Från akuten tog man åter kontakt med avdelning 65, men fick svaret att intagningen hade stängt för dagen.

Den läkare som hade bakjour ville inte ens träffa Anna för att göra en bedömning. Hon var för ung och kunde omöjligtvis ha så akuta problem, ansåg han.

- Liksom vi tyckte personalen på akuten att det var fruktansvärt. Nu har de anmält jourläkaren för hans nonchalans, berättar storebrodern.

Trots upprepade påtryckningar från akuten togs inte Anna emot på avdelning 65. Hon hänvisades istället vidare till akutpsyk i Säter.

Dit skjutsade familjen henne sent på påskaftonen. Då var hon så drogad att hon bara satt och stirrade tomt framför sig.

Den kvällen ringde familjen till socialförvaltningen i Borlänge och krävde att man skulle ta ett LVM- beslut. Svaret blev nekande.

Flera telefonsamtal senare till samma instans, samt efter påtryckningar från överläkaren vid Säters sjukhus, ändrade man sig.

Klockan 00.20 under natten mot påskdagen, fattades beslut om tvångsvård.

Kort senare flyttades Anna till ett behandlingshem.

Och det skulle kunna ha slutat så. Att familjens långa kamp för hennes liv gav resultat. Men så blev det inte.

Anna har överklagat omhändertagandet och länsrätten har beslutat att hon ska släppas fri.

Hennes anhöriga är förtvivlade.

- Vi kände att socialen äntligen gav henne en chans. Men hon hittade kryphål i lagstiftningen. Nu vet vi inte vad som kommer att hända, säger Annas bror, som för andras skull hoppas att socialtjänsten och psykiatrin i framtiden kan hitta sätt att samarbeta.

- Hade det fungerat, hade vi inte befunnit oss här i dag. Då hade Anna fått hjälp för längesedan.

Fotnot: Anna heter egentligen någonting annat.

LINDA ERIKSSON

Mer läsning

Annons