Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andreas kamp tillbaka

Annons

Bildspel

Nyårsdagen klockan 04.06. Larm, singelolycka Hagavägen. En personbil har kolliderat med ett hyreshus.
Några veckor senare vaknar en 18-årig kille ur medvetslösheten.
– Hur var min begravning? undrar han.

Det är nyårsaftons natt. Stjärnklart och termometern utanför köksfönstret i en villa på Lergärdet i Borlänge visar 15 minusgrader. Hit, till familjehemmet, har Andreas Karlsson bjudit hem sina vänner för att fira in det nya året. Den övriga familjen spenderar nyår i Sälen.
Under natten gör sedan Andreas och en kompis det ödesdigra valet. Att tillsammans lämna nyårsfesten. Han rycker en jacka i hallen och beger sig ut i den bitande kylan.
Andreas sätter sig i passagerarsätet och knäpper rutinmässigt bältet. Vart färden sen går vet ingen, bara att den plötsligt slutar i en kraftig smäll mot ett hyreshus efter Hagavägen.
Allt svartnar.

Räddningspersonalen anländer klockan 04.11 till olycksplatsen. På passagerarsidan hittar de Andreas, med kroppen upptryckt mellan ratten och dörren.
Han är svårt skadad. Han har skallskador, brott på bäcken, nyckelben och ben. Men märkligt nog höll glasögonen för smällen.
Bilen är totaldemolerad. Räddningspersonalen tvingas gå in genom bakluckan för att nå Andreas.

Tio dagar efter olyckan vaknar Anderas upp på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Han är yr av medicineringen, efter att ha varit nersövd.
Han ligger med bandage, slangar och apparater omkring sig.
Varför han ligger där vet han inte. Bara att han varit mycket nära döden. Allt annat som skett den senaste tiden är raderat ur närminnet.

Den tolfte januari förflyttas han tillbaka till Falun och intensivvårdsavdelningen. Där får han för första gången sedan olyckan besök av andra än den närmaste familjen.
– Hur var min begravning? frågar han en av sina vänner.
Tre dagar senare flyttas Anderas vidare till avdelning 56 på Falu lasarett. Det är där rehabiliteringen tar vid. De första sex veckorna har han fått ligga helt stilla.
- Benen har jag haft rörelseförmåga i hela tiden. Men vänster arm och fingrarna var totalt orörliga, berättar han.

I början av februari får Andreas en liten kudde att klämma på med handen. Med den gör han sina första framsteg. Efter det blir han starkare och starkare för varje dag.
Snart kan han röra hela armen.
- Jag hade aldrig en tanke på att ge upp.
Andreas är envis. Hans schema är fullt och vägen tillbaka är allt annat än spikrak. Det är hårdträning som gäller, men det är ingenting som avskräcker en hockeymålvakt.

Den 25:e februari skulle han fylla 19 år. Vilken tonåring som helst hade sett fram emot det. Men inte Anderas. För honom var det en annan stor dag som närmade sig sakta men säkert.
- Ja, min nya födelsedag är den 16:e februari. Det var den dagen jag för första gången fick resa mig upp och stå på mina egna ben igen.
Det var dagen noll. Varje dag under flera veckors tid hade han räknat ner. På den vita tavlan ovanför sägnen stod det "Dagar kvar: 0. Nu börjar det".

Den specialbeställda gåstolen levererades till sjukhuset på förmiddagen. Andreas var spänd.
- Det syntes på honom flera dagar innan hur koncentrerad han var. När han fick den där blicken som om det vore inför en match, förstod jag att det skulle gå vägen, minns pappa Royne.
Klockan hade precis slagit tio på ”dag 0” när han la sina armar på armstöden på gåstolen. Han tog ett krafttag med benen och reste sig. Bara sådär.
Han stod upp. Och han lyste som en sol.
- Helt otroligt! utbrast en stolt mamma Marie.

Andreas, som hela tiden legat ett steg före den planerade rehabiliteringen, vandrade sedan dagligen runt i korridoren på 56:an. När han inte gick, drog han sig istället fram med fötterna i sin nya lättare rullstol. Bästa träningen fick han nere i katakomberna på lasarettet.
- En gång mötte jag Korsnäs A-lag som tränade i backarna där nere, minns han.

Det skulle inte dröja länge innan rollatorn och rullstolen skickades tillbaka. Anderas fick kryckor. Månader innan någon kunnat förutspå.
Nästan allt hade gått som på räls sedan rehabiliteringen startade. Men det fanns ytterligare en sak han saknat. Skridskorna.
I början av mars månad fick han tillåtelse att göra ett test vid hockeyrinken på Lugnet.
- Fast det är min enda riktiga besvikelse.
Ingen hade direkt förväntat sig annat. Att stå på ett par skridskor med skadad höft är inte så enkelt. Men med Andreas kunde man aldrig veta.

Den 16:e mars skrevs Andreas ut från avdelning 56 på Falu lasarett. Drygt två månader efter olyckan och två månader innan det var planerat. Han är långt ifrån helt återställd, men på god väg tillbaka till livet.
- Vilket äventyr det har varit. Det var bara centimeter från att jag bröt ryggen. Idag kan jag gå igen. Utan kryckor.
- I sommar springer jag?

JOHAN SOLUM

Mer läsning

Annons