Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders "Söder" Söderström

Annons

När man mister en självklarhet, en beståndsdel av själva livet, skapas ett tomhet. Det uppstår en ouppfylld plats i vårt universum. När det självklara försvunnit inser man dess betydelse.

Vi får höra att Anders Söderström lämnat oss bara femtiofyra år gammal. Vårt medlidande med hans hustru och hans barn, hans släkt och anhöriga känns outhärdligt. Men, vi delar det med dem, villkorslöst.

Anders var medlem av kamratföreningen Plugghästarna. Vi delade liv och uppväxt som unga män i vår förening, som var en företeelse uppbyggd på vänskap, på individers smahörighet och i samspel med deras egna originaliteten. Vi var också en familj. Och i själ och hjärta är vi det fortfarande: vi är en för alla, alla för en! Alltid.

I detta var Anders självklarheten, en som verkligen personifierade vad hela begreppet kamratskap innefattade. Han var godheten och glädjen och hans sätt att uttrycka detta var hans eget signum. Han väntade inte- han attackerade! Anföll oss alla med sitt sprittande humör tills vi alla var besegrade!

I KF Plugghästarna sysslade vi med korpidrott och Anders deltog vintertid med oss i korphockeylaget och förde oss där till tre raka seriesegrar. Han anslöt sig till oss i fotbollslaget efter sina aktiva sessioner i Tunabro och Forssa.

Vi gjorde spelfilmer tillsammans och Anders hade som alltid en framträdande roll.

Vi gjorde resor tillsammans. Och klassisk är vår fotbollsresa till London 1977, där Anders, i den värsta vinterstormen i M/S Sagas historia lyckades med konststycket att få hela båten att skratta hejdlöst. Han var sån, alla skall ha skoj, inte bara han själv! Och han lyckades alltid med det! Som idrottskille var han fantastisk. Anfallare med otrolig målkänsla, i fotboll såväl som i hockey och bandy.

En sekvens har för alltid etsat sig fast på näthinnan: sedan Anders aktivt slutat med idrott höll han uppe i flera år, medan vi i Plugghästarna tillsammans med högskolans Erik Ståhl startat den första korpbandy serien i Borlänge. Efter flera års tjat ställde så Anders upp för en match med oss i den gröna Ph-tröjan. Han hade blivit rejält överviktig och hade säkerligen också svårt ta sig i sina gamla skridskor.

Med andra ord : han uträttade inte så mycket den matchen! Mer än att han avgjorde den! När han till slut fick bollen, oattackerad, några meter in på anfallssidan, satte han fart (?) framåt- i ultrarapid, som vi sade förr- knapp styrfart, alltså- drog gubbe efter gubbe, en efter en, skrinnande mer på lädret än på skenorna, men kunde inte tas av bollen! Självklart satte han bollen i mål, ensam med målvakten efter att ha dribblat av halva laget! Sen gjorde han inget mer i den matchen och inte heller senare. Det behövdes liksom inte. Han kunde definitivt dra sig tillbaka.

Alla dessa minnen till trots, det är vännen Anders vi nu så djupt saknar. Hans skratt, som nu har tystnat. Hans värme, som nu släckts. Hur leva vi vidare med sådana förluster... Vi gör det, naturligtvis, för att vi måste. Vi i kamratföreningen gör det i kraft av att ha haft det otroliga privilegiet att få blivit berörda av denna så helt igenom goda människa!

Åter igen, till Anders familj och till hans anhöriga, från oss kamrater i kamratföreningen Plugghästarna, vi lovar er, vi glömmer honom aldrig. Vi gråter. Alla! Av saknad och av deltagande. Men i dessa tårar finnes hos oss, alltid, även blandat minnets tårar- och de- äro glädjetårar!

Carleric Larson

för

Kamratföreningen Plugghästarna

Mer läsning

Annons