Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allvarligt ärende i sommarhettan

Annons

När sommarn slår ut i full blom och värmen står kompakt och het, då pulserar livet. För ögonblicket känns det som om vore det oövervinnerligt. Fast det vet både du och jag, att det aldrig är långt till regnväder. Både ur en och flera synvinklar.

Nu är detta sagt. Ämnet blir dovt i dag.

För några veckor sedan - det var i varje fall före midsommar,kom en röst i telefonen, som ville tala om döden. Eller rättare sagt: om rätten till vår död. Kvinnan, som ringde, ansåg att debatten i detta för henne viktiga ärende tonat av.

Jag skrev en rad, en enda, om detta budskap och gensvaret blev stort.

Vad innebär uttrycket "rätten till vår död"?

Jo, vi ska själva kunna själva bestämma om och när vi vill dö, givetvis under vissa bestämda förutsättningar.Om sjukdom är så svår, att inget hopp finns, att den sjuke är till snärj både för sig själv och andra, då ska det finnas ett papper undertecknat av den sjukesjälv och skrivet i livets blomningstid, som ger läkare rättighet atthjälpa patienten över tröskeln.

Därligger diskusionstanken.

Många är positiva till förslaget, lika många är negativa.

För inte länge sedan hjälpte en ung man sin mor att dö. Hon hade själv bett om det- här fanns vittnen. Sonen dömdes tilltvå månaders fängelse.

En av många som kämpar i ärendet är Erik af Wetterstedt i Leksand, medborgarrättskämpen, som lyckats sprida sitt budskap.

Var jag står själv i denna fråga?

Ärligt och rakt sagt:respekten för livet, den stora gåvan, är för stor för att man liksom ska lägga sig i.

Samma grundärende men annan vinkling.

"Varför är vi så rädda att visa känslor", undrar en brevskriverska.

- Skrik, gråt, sörj, minns en kär anhörig men visa även innan döden kommer, att han/hon betyder mycket.

Jag har nyligen varit på en kär väns begravning med en rabblande präst. Där försökte nästan alla vara coola och "duktiga". Varför?

Min makes fararbetade i Stockholm och avslutade jordelivet där. Min make hämtade hem honom för avsked till gården och oss (det handlar om Siljanstrakten). Våra barn var rätt små och ingen tog skada av att se farfar. Vår dotter tyckte att strumporna kliade men där var enda obehaget. Man föds och man dör.

Jag har alltid bett att få se minanära en sista gång. Det är ett sådant lugn och sådan harmoni över det sista avskedet. När jag sitter i en kyrka och tittar på en kista med lock på, får jag alltid underliga tankar.Nej, sörj, gråtoch lyft på locket, och minns det som var bra.

Så långt ett brev.

I telefonen återkommer en röst, som gärna vill uttrycka sina åsikter om de minneslunder som finns på kyrkogårdarna. Hennes erfarenheter är, att det stundom verkar skräpigt med vissna blommor och gamla julkort.

Nej, tänd ett ljus hemma vid en blomma och kom i hågoch hedra. Det ärhennes råd.

En visa till i sammanhanget innan papperet tar slut: "Skynda sig älskade...dagarna mörkna minut för minut".

Fotnot: Hör gärna av digper brev om detta med rätten till vår död.

INGRID THOR

Mer läsning

Annons