Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt fler yngre barn placeras i Dalarna

/
  • Sara Camarstrand säger att många barn lever under förskräckliga förhållanden.– Föräldrahemmen gör en otrolig skillnad, som öppnar upp sina hem trots den lilla ersättningen.
  • Karin och hennes man Mats har tagit emot över 200 barn genom åren.– Jag känner vördnad för det, säger Sara Camarstrand.

Sara Camarstrand på Dalahem kritiserar att föräldrar juridiskt har mer rätt till sina barn än barn har till trygga föräldrar. Mats och Karin, som länge tagit emot placerade barn, är av liknande uppfattning.
– Ibland undrar man varför inget gjorts tidigare. Det är som med allt, att det är lättare att rätta till om man tar tag i saken tidigare. Men i vissa fall går det fort. När är gränsen nådd? frågar sig Mats.

Annons

Stiftelsen Dalahem arbetar med kontrakterande av familjehem, både på jour och längre placeringar. Mats och Karin utgör ett av jourhemmen. Sedan slutet av 90-talet har de tagit emot över 200 barn och ungdomar. De och socionomen Sara Camarstrand, som är verksamhetschef på Dalahem, har intrycket att det på senare år placerats allt fler yngre barn.

– Jag vet inte vad det beror på, om det är större tryck på familjer i dag eller att samhället är tuffare så att allt fler barn far illa. Det finns många aspekter. Jag tror att vi blivit bättre på att lyssna på barn och förstå att de har det svårt. Förr har inte doktorerna vetat vad de ska göra när ett barn kommer in med blåmärken år efter år, fastän vi som jobbar med det tycker att det vore självklart att anmäla, säger Sara Camarstrand.

Även om det går framåt drar sig många fortfarande för att anmäla.

– Det finns en rädsla för att lägga sig i och ha fel. Hör man ett barn i grannhuset som skriker bortförklarar man det. Det är svårt att uppbringa civilkurage. Här tror jag på utbildning, att få med alla instanser. I exempelvis skolan skulle fler anmäla om de var trygga med hur en utredning går till. Men en klar förbättring är BBIC*.

Mörkertalet för barn som far illa är stort.

– Det finns många barn som lever under förskräckliga förhållanden, säger hon och får medhåll av Mats och Karin.

– Ibland undrar man varför inget gjorts tidigare. Exempelvis anknytning är svårt att få att fungera när man blir äldre, om man inte fått det som liten. Det är som med allt, att det är lättare om man tar tag i saken tidigt. Men i vissa fall går det också fort. Det är jättesvårt. När är gränsen nådd? undrar Mats.

– Ibland får man höra att soc vill få till ett LVU, men det är så stora krav som ställs. Jag har fått för mig att det blivit strängare, att det krävs väldigt stark bevisning, fastän man vet att barnen behöver omhändertas, säger Karin.

Det är inte ovanligt att ett tvångsomhändertagande inom LVU övergår till frivillig vård, då föräldrarna inser att det är det bästa för barnet. Här är samarbetet mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna vitalt.

– Är man familje- eller jourhem så tar man inte bara emot ett barn, utan en hel familj. Det gäller att bygga en bra dialog med de biologiska föräldrarna, då blir även vårt arbete lättare, säger Mats.

Enligt Sara Camarstrand är ett genomgående problem att föräldrar juridiskt sett har större rätt till sina barn, än vad barnen har till en trygg uppväxt. Detta trots barnkonventionen och att barnperspektivet ska finnas med.

– Föräldrabalken är otroligt stark, men det finns ingen barnbalk. Föräldrarna har en starkare ställning och deras rätt till sina barn är reglerad överallt. Om barnen är frivilligt placerade enligt SoL och föräldrarna sedan vill ha hem barnet, då har de rätt till det fast alla säger att det inte är det bästa för barnet.

Mats och Karin heter egentligen något annat.

* Barns behov i centrum, ett system som ska öka barnperspektivet i utredningarna.

Mer läsning

Annons