Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allmän väg slutar på Rättviks kyrkogård

Annons

Bergströms dikt - Här slutar allmän väg - inspirerade Garmo till bokens titel.

Dikten lyder:

Nu är jag framme vid skylten

och vad skall då hända - säg...

Nu blir det mig svårt att vandra

för här slutar allmän väg

Men jag måste inte gå ensam

den sträcka som återstår

Det är någon som gör mig sällskap

och tätt vid min sida går

När Garmo färdigställt boken skickade han den till sin kollega i Långshyttan.

Men Bergström hann aldrig se den.

- Jag visste att han hade lungcancer. Boken kom för sent. Han dog dagen innan, säger Sune Garmo.

Han har skrivit boken om Rättviks kyrkogård på uppdrag av kyrkliga samfälligheten.

Han beskriver vad som hänt och vad som händer när livsvandringen nått sitt slut.

Flera frågetecken rätas ut.

Bland annat varför det finns så många vita träkors söder om kyrkan.

Garmo berättar:

- Förr grävde de anhöriga sina egna gravar. Ibland stötte de på andra gravar. Så på 1700-talet bestämdes att vita kors skulle pricka ut gravarna.

Han skriver också om bruket att bära den döde - endera i en kista eller i en så kallad dödbräda - till kyrkogården.

- Ända fram till slutet av 1800-talet var det otänkbart att ta den döde till kyrkogården på annat sätt. Senare blev det häst och bil förstås, säger Sune Garmo.

I slutet av boken ger han tips på två promenader runt kyrkogården för besökare.

Och han ger också fakta av bortgångna som vilar.

Man kan läsa historien om exempelvis Klockar Anders Olsson, hemmansägare i Söderås, diakonissan Inga Johansson, Eskils Hans Hansson, invald i riksdagens andra kammare och död 1927 och konstnärinnan Emma Sparre, född Munktell, som studerade i Paris och dog 1913.

Omslagsbilden visar ett sorgefölje från 1800-talet. Fyra man bär den lätta kistan - troligen ska ett barn begravas - och efter följer den sörjande familjen, gräset är vildvuxet och i hörnet skymtar en gravsten.

PER MALMBERG

Mer läsning

Annons