Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allan Vallan stryker skidorna

Annons

Dä ä bär å åk, sa Stenmark... Pytt heller... Allan Vallan står i tvättstugan och stryker skidor medan jag gastar:

- Akta tvätten!

Vallafläckar, vax, smet - på örngott och kläder.

- Tjat! Ska jag lägga av eller?

Ett är säkert, du kommer varken fram eller tillbaka utan RÄTT valla.

Obegripligt! Att en skidtur ska vara så märkvärdig. Rätt valla, för rätt väderlek och... Jag tröttnar ur redan vid grundvallningen. Och ute i spåret hinner jag knappt spänna på förrän en grön känd

luva ligger halvmilen före.

Uppvuxen i höga nord fick jag lära mej att klämma lagg både på längden och tvären.

- Andra förhållanden och andra skidor, knappt styrbara, påpekar vallningsexperten med rykande upphettat strykjärn på skidorna, som om det vore bästa vitskjortan.

- Häpp! Titta här!

Jag rasslar fram diplomet från en skidtävling 1988.

En tävling med bild på gracila spänstiga skidåkare - och mitt namn ristat med guldpenna. Så nog kan jag...

Diplomet låg gömt bland gamla kort, nu ska det monteras inom glas och guldlist.

- Veemmm vallade? Har du glömt vem som preparerade skidorna? Allan Vallan drar sista resterna av något smetigt under

sina - eller kan tänkas mina -

skidor. Hunden syns vara den

enda som gläds över kommande eskapader.

Mina skidturer förknippas gärna med dramatik.

Speciellt en.

- Perfekt väder, tyckte mina föräldrar som i likhet med andra skockats kring startfältet för skolans skidtävling.

Jag visade noll entusiasm över tjärvallade träskidor, som dessförinnan legat med snokarna i blöt och efter konstens alla regler hängts över spisjärnet under natten för att få riktiga "brätten".

Kindrosiga barn anlände till startfållan, där mammor säkerhetsnålade varje deltagare med postens skänkta tygnummerlappar.

Jag fick magknip och darrade med två sexor på bröstet. Mamma försäkrade att det skulle gå så bra så bra...

Jovisst, jag hade mest stakat

både upp och nedför, hamnat under granar och tallar, grinat och hoppats att skidorna skulle gå av.

Det måste ha varit skolans skidtävling som orsakat att min begynnande skidkarriär gick så snett. Skidbyxorna var knallgula och anoraken blå.

Bara det.

Pjäxorna satt sisådär och skidbindningarna small ihop som råttfällor vid skons sidokant.

Pang, där gick starten. Inge stakade förbi mig i första uppförsbacken och väste att "sisten" skulle få en Jumbolimpa.

- Nybakad för dig, hä! Inge drog i sig all snor och skickade iväg en "losk".

Det var någonstans i den vevan jag tappade sugen för skidor. All kraft rann ur min magra flickkropp.

Goda råd blev dyra. Om jag skadad tog mig i mål skulle ingen tycka annat än synd om Nilssons jänta.

Som först tappat en stav, sen fastnat på en vass gren, rivit sönder en anorakarm, förlorat mössan -och värst av allt brutit en skida.

- Vad hände den gången -

skolans skidtävling?...Tävlade du?

Jag frågar lillebror, nu mogen man, som berättar att han fanns någonstans i periferin.

Han startade, men inga föräldrar hejade honom i mål.

- DU skapade sån dramatik. Försvunnen tioåring, funktionärer som skidade till skogs för att söka. Du kom ju aldrig i mål...

Det var inga milda ord som fälldes i senvinterdag. När sanningens minut randades borde jag veta hut, fast jag frusen satt och snörvlade på pallen intill vedspisen.

Så int ärä bär å åk!

Men ETT diplom har jag...

Mer läsning

Annons