Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla vägar bär till Bertils Nyhem

Annons

I motsats till filmens Ulla Jacobsson dansade inte den här Ulla bara en sommar.

Hon dansar fortfarande med sin Bertil.

Nu är vaktmästarlokalen i det gamla godtemplarhuset deras andra hem.

Ett udda val av "sommarstuga" kan tyckas.

- Det var nog en ren tillfällighet att vi hamnade här igen, berättar Ulla och Bertil, som aldrig släppt kontakten helt med Nyhammar trots många år i Ludvika, Fagersta och Sala där Bertil varit verksam som fotograf. (- Världens bästa och roligaste yrke!).

Semestrarna förlades ofta till Nyhammar och genom släktskap med några av de styrande inom IOGT i Nyhammar fick de reda på att vaktmästarlokalen stod tom. Den skulle nog kunna fräschas upp och bli ett lämpligt viste för de hemkära paret Ulla och Bertil.

En liten sentimental rackare viskade i Kvarnströmarnas öron om en nyårsafton en gång för länge sen och han behövde inte tjata om de gamla minnena särskilt länge förrän Logen 621 Enighet av IOGT i Nyhammar hade fått nya hyresgäster en trappa upp.

- Här i Nyhammar har man haft fantastiskt roligt, säger Bertil när han sitter vid köksfönstret och tittar uppåt backen vid Anders Ols och Bergeskogs på andra sid-an genomfartsvägen.

Men han kan också vittna om tuffa år.

- Jag vara bara tre år när morsan lämnade farsan och oss tre pojkar - Erling, Olle och jag själv - på stationen i Ludvika och tog tåget iväg. Det var sensationellt på den tiden, tidigt 1930-tal. Då var det inte vanligt att en familj splittrades på det sättet.

- Vi fick klara oss bäst vi kunde, men farsan Simon var fantastisk. Han slet som ett djur för att hålla oss hela och rena och han var en verklig tusenkonstnär. Kunde allt. Lagade mat och om nätterna, när vi somnat stoppade han strumpor och sydde kläder åt oss. Jag minns att jag själv hade en kostym som han sytt, säger Bertil med rörelse i rösten.

Han talar med värme om Simon Kvarnström. Fullt begripligt. Själv minns signaturen alla berömmande ord som sades om honom bland grannar och vänner.

Inte nog med att han höll ihop den egna flocken, han var något av en Hela Brukets Lekfarbror med egen privat driven ungdomsgård. Här hade alltid Gamla Brukets otaliga ungar ett vattenhål. Simon hade alltid tid och ljög oss fulla.

Han hade en salongsgrammofon och en försvarlig bunt bruna pappskivor, "Veckans skiva".

Bland annat "Trolleboschottis". Han berättade om musiken och långt upp i vuxen ålder var vi övertygade om att de trollen som det sjöngs om bodde nere i hyttan.

När vi någon gång uppträdde en smula störande hotade Simon alltid med allvarlig min att vi skulle få åka till Finland och plocka tallkott. Till och med värstingen Olle Sund trodde att hotet skull bli verkligt och det väckte verkligen uppseende när till och med den hårdingen kom in till Simon och, med darrande underläpp, lät meddela att han fått förhinder att åka med.

Men tillbaka till sonen Bertils historia...

Till en början skiljer den sig inte särskilt från de flesta bruksgrabbar. Det var bara att knalla ner till Bruket dra i gång på verkstad eller såg. Hade bara tidigare generationer i familjen inte skämt ut sig alltför våldsamt så fanns det nästan en automatik att man hade en arbetsgivare mellan Gamla Bruket och Västby.

Bertils yrkesmannabana följde den automatiken.

- Första jobbet var egentligen att hugga meterved i skogen uppe vid Skillberget i lag med gubben Bergström, men sen rullade det på mellan de olika avdelningarna vid bruket. Jag var på kontoret, lantbruket, sågen och verkstäderna, berättar han.

Han kom till vedgården med två tomma händer och tio raska fingrar. Han återvände därifrån med åtta. Fingrar. En vedkap fungerade inte riktigt som tänkt och det var bara för Doktor Magni i Sunnansjö att ta till tången.

Olyckan på vedgården medförde i alla fall en positiv sak. Han blev mer eller mindre utklassad som "rättfôrs ârbetâre". Återstod att ägna sig åt nån sorts manschettarbete.

- Jag var ju otroligt fotointresserad och var med och bildade fotoklubben i Nyhammar - 50 år i år - tillsammans med Bryggar-Evert, John Slatlem, Göte Söderholm och de andra. Det var en bra fotoskola och det blev också så att jag blev fotograf på heltid.

- Började hos Foto Marino i Röda Kvarnhuset i Ludvika. En tid hade jag faktiskt planer på att köpa rörelsen och starta eget, men jag fick inget banklån och så rann det ut i sanden.

- Så småningom började jag i Fagersta och därifrån bar det iväg till Sala där jag etablerade mig som egenföretagare, berättar Bertil som fortfarande hanterar Hasselbladaren med förtjusning, en livskamrat lika pålitlig som Ulla.

- Jag har fortfarande något av ett rekord i Sala. En pingstafton plåt-ade jag hela 16 brudpar och så vitt jag vet står det rekordet sig än, säger Bertil som fick sitt mästerbrev 1973.

Hasselbladaren får fortfarande göra tjänst trots att Bertil fyller 70 i höst.

- Barn och barnbarn ska ju alltid fotograferas och när Ulla och jag hade hand om resorna hos SPF i Sala så blev det ju mycket plåta. Det var en rolig tid. Vi satt hemma och pluggade kartor och så tog vi bilen och körde resrutten med tidtagaruret i näven, träffade krögare och museichefer och "krattade manegen" tills bussen kom.

Apropå museer så jobbade han en tid på Ivan Augelimuseet, sedan han slog igen fotofirman 1986 och det är fullt jämförbart med att vara guide vid Luossa, för att tala ett språk som är begripligt i Ludvika med omnejd.

Det har inte bara varit pensionärsresor för Ullas och Bertils del. Tre vändor till USA har det också blivit under åren, resor som Kvarnströms gärna berättar om.

Det finns många kvarnströmmar där borta.

Bertils farfar Ludvig var ett av 13 syskon varav 11 drog västerut och vars ättlingar Simons pôjtji nu varit över och bekantat sig med.

För resten bodde det nygifta paret Kvarnström i samma lägenhet på Gamla Bruket som farfar hade innan han drog iväg västerut som en annan Petter Jönsson.

Nån rittin bruksunge är emellertid inte Simon Bertil Kvarnström 1928-11-08.

Han är född i lilla kasernen på Skogsbo, före detta sjukstuga på Pärlby.

I kammarn på nedre botten i norra lägenheten om man ska vara petnoga.

Det ska man vara om man ska få mästarbrev som fotograf.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons