Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla fascineras inte av rymden

Annons

Alla fascineras av rymden. Själv stod jag som liten grabb på Tallbacken i Falun och tittade upp mot stjärnhimlen.

Där uppe flyger en satellit, sa en något äldre kille när vi tittade på en prick som förflyttade sig sakta på himlen.

Vi hade klättrat upp på en kulle som fanns mellan Polhemsvägen och Kyrkbacksvägen. På vintrarna åkte vi med tefat utför kullens sida och landade på en isbana, där jag lärde mig åka skridskor.

Där uppe på kullen hade vi full koll på rymden. Någon berättade historier om månen - där hade ingen astronaut varit. Då. Och om mars och jupiter.

Någon hade en stjärnkikare på sitt pojkrum. Där var vi, kvarterets grabbar, ofta och kikade. Och drömde.

En gång sa en kille att han träffat nån som sett ett ufo vid Lugnets hoppbackar. Lugnet låg ju bara ett längre slagskott från kvarteret där vi växte upp.

"Det blev ett jäkla eldsken och sen kom nåt som såg ut som en tekopp nedfarande och landade på gräset och det var liksom grön dimma så att man såg inte tydligt vad som hände och så plötsligt var allt borta", berättade den här killen.

Sen steg amerikanerna ut på månen.

Och då blev vi ju lite hjältar här i Dalom också, eftersom Falu kurirens sportchef, den exentriske Rehnstam, var syssling med en av grabbarna som steg ut på månen - Buzz Aldrin.

Han skrev om det i tidningen. Troligen stämde det. Aldrin hade sina rötter i Värmland. Det hade Rehnstam också.

Aldrin träffade jag i somras i London. På film...

Jag såg Aldrin i en film - "de gick på månen" - gjord av Tom Hanks.

Vi satt i en filmsal på sciencemuseet nära Kensington och såg 3-dimensionellt hur Armstrong, Aldrin och pojkarna knallade omkring på månen.

De åkte till och med traktor där. Och satte ner en amerikansk flagga.

Men rymden tillhör alla. Flera ryssar har varit där i omgångar och snurrat, sedan Gagarins första resa.

Och ett otal andra amerikaner. Kanske människor av andra nationaliteter också.

Nu är en svensk på tapeten. Fuglesang heter han.

Kanske ser han den amerikanska flaggan genom rymdfärjans fönster. Någon blågul svensk flagga lär han inte upptäcka.

Rymdforskningen kostar miljarder och man kan ju undra vad den är bra för.

Är det att stilla pojkdrömmar?

För vad är det egentligen för mening att veta om det är kallt på månen, om marken är hård på mars eller hur djupa kratrar det finns i övrigt?

Sån information är egentligen onödig.

Om man hade satsat rymdforskningspengarna på annat, skulle kanske pojkarna och flickorna som tvingades bo i "stadsgårdarna" på Kyrkbacken i Falun på 50-talet fått bo med sina föräldrar i annat boende, som hade bättre klang. Stadsgårdarna var en slags kommunal räddningsplanka för de som inte hade råd att bo själva.

Så tänker jag. Då kunde man kanske mätta alla miljoner barn som svälter i Afrika. Och ge de rumänska gatubarnen hopp.

Alla fascineras inte av rymden.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons