Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aldrig en frida&#39 för Frida

Annons

- Min syster Anna bodde redan här nere och arbetade på Pärlby. Vid en hälsokontroll visade det sig att hon behövde läggas in på sanatorium, hårt sliten och med två småbarn.

- Nu skrev hon och ville skicka upp barnen, Pia och Roland, till oss under det tid hon skulle vara borta.

Det tålde att tänkas på under en vinter när kvicksilvret emellanåt låg på minus 50-60 grader.

Frida och Valle hade varit nere i Saxhyttan och hälsat på och fått kontakt med Hilda och Albin Eriksson (Klocksved Albin) som nyss hade flyttat till Nyhammar och byggt kåk och nu stod deras gamla kåk i Saxhyttan tom.

När de senast var nere stod Hilda i potatislandet och svor över slitet med potatisplockningen och lät förstå att hon helst ville bli av med kåk och jolbärsland kvickast möjligt.

- Vi tog ett snabbt beslut. Det var svårt med arbete långt i norr och här var det brist på arbetskraft, berättar bondjäntan Frida.

Hon är inte den gnälliga typen, men nog tycker man sig höra att hon uppfattade det som en lättnad att få lämna slitet på gården, som också innefattade timmerkörning(!)

- Jag minns en dag 1925 när jag var nere på sjön och lastade av timmer och min faster kom farande över sjön på väg till marknaden. Hon fick syn på mig och min far fick en rejäl utskällning hur han kunde ha jäntan att arbeta med timmerkörning när det var 60 grader kallt ute...

- Nej, nog blev det roligare i Grangärde, säger hon.

Man får ett intryck av att Frida Hallgren använder ordet "roligt" som en synonym till "arbete".

Arbete har hon nämligen aldrig backat för och när någon nämner hennes namn så minns jag Frida Hallgren från 1950-talet, ett litet energiskt fruntimmer, alltid på väg mellan sysslor av olika slag. E rittin arbetsmänniska, sa vi i Nyhammar.

Hallgrens hann knappt till Saxhyttan förrän Granlund på Ställberget kom och tipsade Valle om att Vägverket behövde folk. Det behövdes alltid arbetsfolk i den tidens Sverige.

Eftersom Hallgrens äldsta dotter Siv redan var på plats och hade bara gott att säga om sin arbetsplats, Pärlby, så var det nära till hands för både Frida och Valdemar att höra sig för om arbete där.

De kom båda att tillbringa resten av sina år inom arbetslivet på Pärlby.

- Det var en härlig arbetsplats med goda kamrater och intressanta arbetsuppgifter, minns Frida som dock har ett och annat beskt att säga om idén att patienterna inom mentalvården senare kom att kastas ut i vardagen en smula bryskt, institutionerade som många av dem hunnit bli.

- Det var rent idiotiskt, säger Frida med skärpa i rösten.

- Många klarade det inte.

- I mångt och mycket var patienter och personal som en enda stor familj och man fick vara både sköterska och kompis och fick många förtroenden.

- Som den där gången det kom en ung grabb, som jag trodde var vårdare, men visade sig vara placerad på Pärlby av en släkting. Det var visst en arvstvist av något slag som låg bakom...

Det är ingen tillfällighet att Frida sitter vid vävstolen när vi kommer till Saxhyttan. Det är här hon tillbringar de flesta av dygnets vakna timmar.

Hon har uppnått en icke föraktlig skicklighet när det gäller att hantera sin dunkande kompis.

Hur många detaljer till Grangärdedräkten hon vävt genom åren har hon inte ens brytt sig om att räkna efter, lika litet som eventuell timpenning vid vävstolen.

- Det här gör jag för att det är roligt, säger hon och drämmer till åt ännu en detalj i den påbörjade vepan.

Under åren har hon också anlitats som kursledare i vävning.

Att hon började väva detaljer till Grangärdedräkten på allvar var något av en sinkadus, lika oplanerat som när hon klev på tåget från Arvidsjaur 1952.

- Jag hade en bekant i Östanbjörka som visste att jag höll på att väva och jag fick en förfrågan från Birgitta Nordström i Östanbjörka om jag skulle kunna tänka mig att väva en väst till den dräkt som hennes son Erik skulle få i samband med någon sorts skolexamen av något slag.

- Eftersom jag alltid varit nyfiken så åtog jag mig den uppgiften och så har det bara rullat på.

Ni ska alltså veta att när ni ser musikern, dirigenten med mera, Erik Nordström, iförd Grangärdedräkt så ska ni glutta en smula extra på västen. Där har Frida Hallgren i Saxhyttan haft mer än ett finger med i spelet.

Det är en väverska med äkta känsla för sin (nya) hembygd som suttit och dundrat vid vävstolen.

Hon har till och med gjort radioreklam för Grangärde.

- Jag tog chansen en gång när det ringde en gnällig dam till Radio Dalarna och var sur för att Ludvikaborna var sura och aldrig hälsade.

- Då ringde jag upp, kom fram, och inbjöd damen till Grangärde på stående fot. Här är alla människor glada och trevliga och pratar med alla, sa jag. Det har bara varit roligt under de här 50 åren i Grangärde.

- Jag fick många berömmande ord av folk när jag kom ner till torget i Nyhammar sen, skrattar 94-åriga tjejen Frida.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons