Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Akvarellmålningen blev räddningen

Annons

- Målandet är terapi för mig.

Uttrycket "inget ont som för något gott med sig" blev därmed en sorts ironisk sanning i hennes fall.

I dagarna är Sanna Goldheim aktuell med en miniutställning i butiken Speglingars glasade veranda. Det är hennes tredje utställning.

Den första hade hon på det gamla vandrarhemmet i Moga. Den utställningen blev också språngbrädan in i ett "finare" sammanhang - den stora Lions-utställningen. Året var 1997.

- Jag hörde mig för först, men man var inte intresserad utan förklarade att på Lions-utställningen medverkar bara etablerade konstnärer.

Men Lions-klubbens konstkännare fick nys om hennes utställning i Moga.

- Så jag fick ett brev där man förklarade att jag var välkommen.

Hon sålde slut på det mesta. Detta borde ha stärkt den självkänslan. Men hon är fortfarande tveksam till sin egen talang.

- Jag försökte också komma in på Galleri Kristina, men jag kom aldrig in där.

Målarlusten ligger i släkten. Sannas far, Kjell Goldheim, var ett välkänt konstnärsnamn på sin tid.

Hon hämtar också en del av inspirationen från sin fars gamla fotografier av gamla historiska byggnader.

I hennes fall är det dock hästarna som drar i penseldragen allt oftare.

Hon har en lönebidragsplats hos Ludvika ridklubb och har därför en regelbunden kontakt med hästarna.

- Jag älskar hästar, deklarerar hon.

Hon föredrar porträtten. I vissa fall nöjer hon sig med bara en del av huvudet. Det är nämligen hästarnas ögon som fascinerar henne.

- Hästar har precis som hundar mycket speciella ögon, konstaterar Sanna.

Hennes skicklighet att porträttera hästpersonligheterna har förstås blivit populärt bland hästfolk.

Nämnas kan att ett porträtt på hästen "Elliot" uppmärksammades på riksplanet förra året i tidningen Ridsport.

- Det var i samband med ett reportage som tog upp målning med hästmotiv.

Sanna Goldheims utställning på Speglingar blir exklusiv även i ett annat avseende. Det blir nämligen den sista i den glasade verandan.

HARRI KRIIKKULA

Mer läsning

Annons