Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åke Boman ger Parkinson Plus ett ansikte

Annons

- Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna tala. Svårt att inte kunna svara när folk talar med en och ett helsike att inte kunna vardagsprata med familjen, inte vara med och skämta med idrottskompisarna, inte svara i telefon och inte kunna heja på BS på bandymatcherna. Visserligen har jag min minidator, men det blir ju inte samma sak och de flesta har för bråttom för att stanna och läsa. En del har också svårt att förstå att jag är samma person som tidigare även om jag har tappat rösten.

- Jag har varit helt frisk i hela mitt liv tills på sommaren för åtta år sedan. Vi var på semester på Samos i Grekland. Alltid annars har jag gått omkring i omgivningarna och fotograferat. Men då räckte det med att jag åt frukost och tog mig ett bad, sedan ville jag bara gå upp på rummet och lägga mig

- Jag var mycket trött, irriterad i halsen och harklade mig mycket. Men jag trodde det skulle gå över.

- Tröttheten fortsatte när vi kom hem. Jag började också få svårt att skriva. När jag skulle skriva uttagningskvitto på banken blev bokstäverna bara mindre och mindre tills de försvann i intet.

- När jag skrivit fem misslyckade blanketter och gick fram med den sjätte tyckte damen i luckan att jag skulle ta en kurs i välskrivning.

- Både Marianne och jag var oroliga över det här. Jag gick till en läkare, som skrev en remiss till en logoped för besvären i halsen. Hon remitterade mig vidare till neurologen vid Falu lasarett.

- Läkaren tittade på min mimik, hur jag gick och hur jag rörde mig. Jag var ganska stel, men hade inte mycket darrningar. Hon ställde snabbt diagnosen Parkinson och skrev ut mediciner.

- Den första tiden gick det bra. Tog jag bara medicin direkt när jag vaknade gick den värsta stelheten bort och jag kunde röra mig nästan som förut. Eftersom jag är gammal idrottsman tyckte jag om att röra på mig, jag cyklade ofta och hade jättestora gräsmattor att klippa vid sommarstället i Rog och dessutom tomten vid villan hemma i stan att sköta. Det gick bra.

- Men de många medicinerna hade biverkningar, jag blev yr och hade svårt med balansen. Jag föll flera gånger. När jag vid milleniumskiftet skulle passa katten hos goda vänner snubblade jag över en kabel, krossade ena knäet och förfrös fingrarna. Jag opererades på Falu lasarett på natten.

- Balansen blev sämre och fallen många. Varje gång fick jag svårare att gå. Sommaren 2002 kom jag till Akademiska sjukhuset , där de under ett par veckor minskade medicinerna och till slut tog bort dem helt.

- Jag blev inte sämre för det. Tvärtom blev jag av med biverkningarna. Men det visade sig vara en komplicerad form av Parkinson; Parkinson Plus, som bland annat kan ge svårigheter med rösten och problem med att ögonlocken blir svåra att få upp.

- Neurologen i Uppsala föreslog sprutor med Botox i ögonlocken och det hjälpte. Nu får jag sprutorna med jämna mellanrum på ögonkliniken vid Falu lasarett.

- Det är tryggt och skönt att veta att jag får komma dit när besvären kommer tillbaka.

- Så länge litet av rösten fanns kvar fick vi god hjälp på hörselvården med mikrofoner och förstärkare, men när rösten försvann helt fanns inte mer att göra.

- I fjol gick jag på musikterapi, där vi försökte sjunga tillsammans. Det var mycket bra, men landstinget drog in det. Liksom gymnastiken och vattenträningen, som Parkinsonföreningen haft på lasarettet. Att avlöna ledare och hålla lokaler för oss en timme i veckan blev för dyrt, tyckte landstinget.

- Nu sitter alla deltagarna isolerade i sina hem och blir bara stelare. Finns det någon som tror att det i längden blir besparingar för landstinget?

- Jag är född på Falu BB en smällkall februarimorgon och uppväxt på Styraregatan i Elfsborg.

Tidigt började jag intressera mig för idrott tillsammans med Mats Dahlrot och Sven Johansson .Jag minns att vi tillsammans med ytterligare några, influerade av dåtidens världsstjärnor i löpning Henry Jonsson, sedermera Kälarne, Gunder Hägg, Arne Andersson "byggde" en "idrottsplats", Björkvallen, med längdhoppsgrop och höjdhoppsställning.

- Vid 13 års ålder, efter att hoppat av den Teknisk Praktiska skolan började jag jobba på DD. Året var 1937. Jag började kl 5 på mornarna och jobbade då på distributionen med att paketera tidningar till olika orter i länet. Jag kommer än i håg morsans springande varje morgon med att väcka mig.

Så småningom avancerade jag till typograflärling, vilket innebar att jag fick tillfälle att lära mig ett yrke som handsättare.

- Åren gick och jag blev ombrytare på nattskiftet, vilket innebar att jag i speciella ramar som utgjorde en sidas storlek för hand "bröt om" plockade in rubriker, ingresser, brödtext och bildtexter. Bilderna var till att börja med zinkklichéer. Så småningom inköptes en klichémaskin som från ett foto förde över bilden på ett plastmaterial.

- l968 började jag som teknisk chef. Det var roligt, men slitsamt i bland - inte minst 1971, när vi gick över till offset och tidningen flyttade från Luffarparken till Väderkvarnsbacken. Som teknisk chef jobbade jag fram till 1987, då jag "varvade ner". Men hade förmånen att jobba kvar till 1997 och då i huvudsak med guidning, redigering och layouter till en del tidskrifter.

Idrotten låg mig varmt om hjärtat. Tillsammans med bland andra Göte Hagström, olympisk bronsmedaljör på 3 000 m hinderlöpning i London-OS 1948 och Bror Olsson och Harry Olsson är vi faktiskt fortfarande innehavare av distriktsrekordet på 4 x 1 500 m som vi tog 1947 på tiden 16,12,2.

- Ända sedan barnsben har jag ett brinnande intresse för bandy och har sett matcher på Tisken, Bottentjärn i Rog, "Koppis" och Lugnet och hunnit med att se stjärnor som "Bempa", "Tzygge", "Valle" och nu senast " Obbe" i full aktion.

- De verkliga högtidsstunderna har jag fortfarande tillsammans med vår son Håkan och några kompisar när vi i god tid kommer till Lugnet för att njuta av dagens BS-match.

Mer läsning

Annons