Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

20-åring hoppade ut från en balkong

Annons

Det är sju år sedan det hände första gången.

Han blev plötsligt paranoid, livrädd och förvirrad. För sin familj berättade han om onda andar som lurade i huset.

Mattias, som var 13 år, hade fått sin första psykos.

- Efter det blev det värre och värre. Attackerna kom tätt, minns Gabriella, Mattias lillasyster.

Det året togs den första kontakten med psykiatrin.

Mattias ordinerades medicin, men blev inte fri sina psykoser. Familjen stod hjälplös bredvid och kunde inget annat göra, än att försöka lugna honom när han mådde som sämst.

Situationen i hemmet blev under den här tiden ohållbar.

Familjen påbörjade en kamp för att få Mattias placerad i ett boende där han kunde få den hjälp och behandling har var i behov av. Först tre år senare erbjöds han en plats, dock inte inom psykvården. Han sattes istället på ett hem för ungdomar med problem.

- Det kanske inte var rätt plats för honom, men där fick han i alla fall tillsyn, säger mamma Marita.

Två år senare fick Mattias lämna ungdomsboendet. I det läget hade socialen, som funnits med i bilden sedan Mattias var liten, ingen färdig plan för honom.

Han var 18 år, bostadslös och svårt psykiskt sjuk.

Den akuta lösningen blev ett familjehem, i vilket han vistades en kort period. Där slutade han plötsligt ta sina mediciner, vilket ledde till att han blev för sjuk för att kunna tas om hand i den miljön.

- Så då kom han hem. Hit, säger Marita och ser sig om i lägenheten.

Ett och ett halvt rum med kokvrå, som redan rymde två vuxna människor. Där var den enda plats som fanns för Mattias en soffa, som han fick sova på. Och han blev snabbt sämre.

Under hösten 2005 var Mattias i så dåligt skick, att familjen akut fick föra honom till Säters sjukhus. Tretton gånger. Socialen och sjukvården blev då varse om hans tillstånd och man kom överens om att Mattias var i behov av vård. Familjen kallades till flera möten, som handlade om planering för en plats.

- Vi väntade, väntade och väntade. Men ingenting hände.

Under tiden låg Mattias kvar på soffan hos sin mamma. Han medicinerades i hemmet, utan att ens ha träffat den läkare som skrev ut och doserade psykofarmakan.

Som, enligt familjen, inte fungerade på ett bra sätt.

- Han försökte hålla ut i väntan på hjälp, men vi såg hur han blev sämre. Han pratade om röster som sade åt honom att göra hemska saker. Vad vågade han inte ens berätta, säger Marita.

För ett par veckor sedan orkade Marita inte mer. Hon föll tillbaka i missbruk och Mattias fick flytta hem till sin lillasyster Gabriella.

Och det var där det hände.

Efter att ha ätit middag i tisdags kväll gick han ut på balkongen. Plötsligt skrek han och kastade sig över balkongräcket. Sekunderna senare slog hans kropp i asfalten.

- Ljudet. Jag kan fortfarande höra ljudet. Det var fruktansvärt, säger Gabriella.

Hon rusade ner för trapporna och ut på gården. Där satt hon med sin brors huvud i knät, tills ambulansen kom. Under tiden berättade han varför han hoppat. Det var rösterna i huvudet som tvingat honom.

Till familjen har läkare sagt att Mattias hade änglavakt.

Han kunde ha slagit ihjäl sig, men klarade sig undan det flera meter höga fallet med ett benbrott. I dag vårdas han på sjukhus för sina fysiska skador.

Men vad som händer när benet är läkt vet ingen.

Familjen har fortfarande inte fått besked om en vårdplats. De befarar att han ska skickas hem och att mardrömmen därmed ska börja om.

De anhöriga kommer i dagarna att anmäla Mattias fall och de ansvariga inom psykiatrin till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN).

- Han är en fara både för sig själv och andra. Nu måste någonting hända, säger de.

Fotnot: Mattias är ett fingerat namn.

LINDA ERIKSSON

Mer läsning

Annons