Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

14-åring lever i skräck

Annons

14-åriga Kristinas enda önskan är att få stanna i Sverige, leva i trygghet, gå i skolan, träffa sina kamrater. Hon var elva år när hennes kosovoalbanska kamrater och deras föräldrar mördades, skändades och misshandlades.

Kosovokriget gav tonåringen skrämmande bilder.

Kamrater mördades, familjen misshandlades och förföljdes. Familjen lyckades fly. I dag gömmer sig mamman och två av hennes barn i Falun. 14-åringens tillstånd är krisartat. Hon är rädd, skygg, kan inte sova, lyssnar spänt till varje misstänkt ljud som kan betyda polishämtning.

Men utlänningsnämnden ger familjen avslag efter avslag.

Efter tre år i Sverige ska familjen utvisas till Kosovo. Nämnden finner inte tillräckligt humanitära skäl för att ge familjen permanent uppehållstillstånd.

Kristina, spröd, känslig tonåring med mörka ringar under ögonen, sitter på sängkanten och virar nervöst sin rosa tröja om handlederna. Fjortonåringens anletsdrag är allvarliga. Tårarna är inte långt borta. I ett spartanskt möblerat rum, en säng, radio, skrivbord, på väggarna tonårsaffischer - och bakom mörka ögon tonårsdrömmar om frihet, kompisar, skola...

- Åh, vad jag saknar skolan...

Kristina som i skolan hunnit lära sig ganska bra svenska berättar tyst, om skräckfyllda dagar, om soldater som slog, skändade, mördade, klev på lik. Alla bilder finns kvar i hennes huvud.

- Varje gång när jag blundar ser jag blod och lik. Varför får vi inte stanna? Jag är livrädd! Vi har inget kvar där!

Mamman 54 år, förr grafiker på en kosovoalbansk tidning faller i gråt. Nyss förlorade hon sin 24-årige son i cancer. 14-åringen och en 19 årig son finns kvar hos henne.

- Mitt barn! Hon är så ung, behöver gå i skolan, leva, ordna sin framtid.

Tonårsdottern är självmordsbenägen. Kristina har gjort flera försök, kollapsat, vårdats på barnpsyk, väntat och hoppats men fallit tillbaka i posttraumatiska upplevelser.

FARR, flykting och asylgruppernas organisation, advokat, läkare, barnpsyk, enskilda människor är inkopplade i fallet. Men gång efter annan har familjens ansökan om att få stanna i Sverige mötts av avslag i utlänningsnämnden.

- Jag känner mig så ensam, som om det inte finns någon i världen som kan rädda mig. Kristina orkar knappast berätta.

- Soldaterna slog och slog, blod stänkte. Mina kamrater och deras föräldrar mördades. Kan någon förstå?...Jag har skrivit brev till utlänningsnämnden. Medan Kristina tyst berättar faller mamman återigen i gråt...

Vi tar adjö. Kristina vill tro på en bättre framtid, men vet inte om hon vågar...

BIRGITTA KNIFSTRÖM NORDÉN

Mer läsning

Annons