Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aldrig på en söndag, tyckte prosten

/
  • Söderbärke kyrka, som stod klar 1734, i vinterskrud. Det var hit som de långväga gästerna kom på söndagarna och samtidigt gjorde sina inköp hos handlaren vid bron. Något som prosten Bellander inte såg med blida ögon.

När det var högmässa i Söderbärke passade handlaren på att hålla butiken öppen. Det uppskattades av kyrkobesökarna, men inte av prosten Bellander som till slut sa stopp och belägg.
Om detta och annat som tidigare hänt i Söderbärkebygden berättade K. J. Bergström i Borlänge Tidning i början av 1950-talet.

Annons

Prostens protest gillades inte av handlaren och inte heller av kyrkobesökarna. Många kom långväga ifrån och möjligheten att kombinera kyrkobesöket med diverse inköp var praktiskt för dem.

Men att göra affärer på en söndag passade sig inte, ansåg Bellander. Han och diversehandlaren träffades och lyckades till slut nå en kompromiss. Butiken fick vara öppen trots den röda veckodagen och kunderna fick plocka åt sig varor, men betalningen skulle ske vid ett senare tillfälle.

Kunderna var nöjda, prosten Bellander likaså. Däremot visade sig lösningen inte vara lika bra för handlaren. Varorna försvann, men det gjorde också viljan att betala hos många av kunderna. Så kompromissen blev en dålig affär för diversehandlaren vid bron.

En annan affärsidkare höll också på att råka illa ut. Det var en så kallad bullgumma som sålde vetebullar och karameller utanför kyrkan. I hennes utbud ingick bland annat stora saffranskakor med mycket socker och kanel på för 25 öre stycket.

Hon drabbades liksom handlaren av prostens ogillande och var nära att bli bannlyst från kyrkvallen. Till slut fick hon tillstånd att fortsätta med sin försäljning, men inte under den tid då gudstjänsten pågick. Där gick gränsen.

K. J. Bergström skriver också om en händelse som utspelade sig vid återuppbyggnaden av Larsbo herrgård. Den brann ner 1851 efter en oförsiktig hantering av brinnande ljus.

När den nya grunden var på plats var det dags för snickeriarbetet. Förvaltaren, som ansvarade för bygget, hade hört att det vid bruket fanns en landbonde från Gläfse som var skicklig i att jobba med trä.

Bonden var måttligt intresserad eftersom det sämst betalda arbetet var att göra sådana dagsverken. Dessutom visste han att jobbet skulle ta lång tid. Neka vågade han inte. Men han hade hört att arbetet skulle utföras mycket noggrant och tänkte ut en plan.

Till förvaltarens förtrytelse infann sig inte bonden på den dag han var anmodad att komma. Först dagen efter dök han upp och förvaltaren undrade förstås varför han inte kommit den dag han var kallad. Bonden svarade att han varit tvungen att vara hemma och tälja kilar varefter han hällde ut en säck med kilar framför fötterna på förvaltaren.

– Även om jag gör det bästa jag kan så vill det bli hål och öppningar. Därför är det bra att ha kilar att slå i, förklarade han.

Förvaltaren blev arg och tänkte att en sådan odugling kan vi inte ha som träarbetare. Bonden skickades hem, precis som han tänkt sig. Planen hade gått i lås.

I artikeln berättar K. J. Bergström också om Dalkarlssjön i Söderbärke. Den låg mitt på gärdet till vänster längs vägen mot järnvägsstationen. Åtminstone i början av 1950-talet fanns där en djup svacka med botten fylld av stenbumlingar som han utgick från att var fraktade dit vintertid på isen.

Det stämde väl med de utsagor han hört talas om från personer födda i början av 1800-talet, att vid åkergrävning skulle all sten köras till Dalkarlssjön. Till stöd för detta noterar han att det knappt finns ett enda stenröse på den stora åkerarealen i Söderbärke.

I sin barndom hörde han berättelsen om att en karl med häst och slipstenslass funnit sin grav i sjön.

Från Dalkarlssjön och till Barken gick en bäck som kallades Hennickebäcken och som finns med på en karta från 1796. Bergström minns resterna från en raserad kvarndamm där bäcken runnit.

Men i dag finns endast nedtecknade minnen kvar om Hennickebäcken, Dalkarlssjön och prosten Bellander.

Annons