Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

75 år sedan skinnarstrejken

Det är i dagarna exakt 75 år sedan den så kallade Skinnarstrejken bröt ut i Malung. Konflikten varade i nästan ett halvår och innehöll mycket dramatik med strejkande och strejkbrytare. Den kom att sätta spår i bygden och det sociala samhällslivet för decennier framöver.

Annons

– Familjer splittrades då det förekom att man gick i strejk hos fabrikanter, som var ens egna föräldrar eller släkt. Förlovningar lär ha brutits. Bandymatcher och 50-årskalas ställdes in då strejkande vägrade att delta sida vid sida med strejkbrytare. En av de första att bli utan arbete var en av initiativtagarna, han fick sparken av sin egen morbror.

– Även vår herre blev inblandad genom att prosten Hambraeus, som då hade flyttat till Uppsala, i ett öppet brev "hotade" att komma tillbaka till sin gamla församling och "sy ihop skinnarna igen". Kyrkoherde Frödin höll föredrag om kristendomen och socialismen. På fackliga möten diskuterades huruvida en kristen kunde strejka eller inte.

Det berättar Ola Olin, Malungsfors, politisk profil i bygden som forskat kring Skinnarstrejken och som tillsammans med doktor P-O Trosell senare i höst ska hålla föredrag om Skinnarstrejken och dess följder.

Olin berättar att upprinnelsen till strejken var ett bastubad i Malungsfors bybastu i mitten av 1930-talet. Där satt några ungdomar och tände till på tanken att försöka fackligt organisera de cirka 2 000 hemarbetarna inom skinnindustrin i Malung. Hemarbetarna hade så långt varit helt oorganiserade.

– Även skinnfabrikanterna var oorganiserade. På 30-talet rådde anarki och total konkurrens inom skinnindustrin, både mellan arbetsgivare och arbetare och mellan fabrikanter och arbetare sinsemellan, säger Olin.

Under stort hemlighetsmakeri började den fackliga organiseringen och i maj 1937, vid ett möte som hölls i då- och nuvarande Malungs Bio, bildades en facklig avdelning.

– Bion var fullsatt, på läktaren stod fabrikanterna och väntade på att få bevittna fiaskot. Men redan vid första mötet tecknade sig 200 arbetare som medlemmar, berättar Olin.

På hösten inleddes förhandlingar för att teckna ett kollektivavtal för skinnarbetarna. Det misslyckades och den 13 oktober var strejken ett faktum.

Den nya fackföreningen hade nu 1 000 medlemmar.

Vid ett möte i Idbäck i november anslöt sig ett par hundra "arbetsvilliga" skinnarbetare i den "fria arbetareföreningen" som arbetsgivarna stod bakom.

– Strejkbryteriet var som mest utbrett vid de största företagen. Många arbetare var uppknutna till sin arbetsgivare genom att de fick handla på kredit i handelsbodar som arbetsgivarna också drev, till exempel SP Persson, och de vågade inte annat.

Skinnarstrejken blev mycket uppmärksammad på riksplanet och i riksmedia. Statspolis fanns tidvis på plats i Malung för att arbetsvilliga skulle kunna ta sig till och från sina jobb.

Debattens vågor gick höga i Dalapressen.

– Sen hände det unika att de strejkande skinnarbetarna under konflikten själva bildade Skinnarnas andelsförening i Malung (SAM). De hade kunnandet och sina egna symaskiner och började leverera skinnvaror främst till Kooperationen. Detta blev säkert en avgörande faktor till att konflikten löstes upp i slutet av mars 1938.

– I slutet av konflikten, då förhandling efter förhandling sprack, så lyftes frågan på högsta nivå inom LO och SAF. Troligen började strejken i Malung till och med påverka möjligheten att sluta det historiska "Saltsjöbadsavtalet" mellan LO och SAF, säger Ola Olin.