Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

20 kolare vaktar kolmilan Helena

I fredags samlades 20 kolare för att värma kolmilan i Tallmormyran. Årets mila fick namnet Helena.
– Alla kolmilor är kvinnor. Förr var alla kolare män, och då ville de ju inte vakta någon gubbe, säger Jenny Karlsson.

Annons

Det är 16:e året i rad som den gamla traditionen kommer till liv igen i St Skedvis hembygdsförenings regi.

– Årets kolmila är den största hittills, berättar Ronny Eriksson.

Ronny berättar också att det finns många olika sätt att göra en kolmila på, med liggande ved eller med veden ståendes, en så kallad Småländsk resmila, till exempel.

– Men det är rätt vilket sätt man än gör. Det är som med kolbullar, det finns många olika recept men inget är fel, förklarar Ronny.

När det är dags att tända milan, eller "värma" som det heter på fackspråk, klättrar Jan-Olof Petterson upp till toppen av milan. Där får han hjälp av Hugo Sundmark att få eld på en bunt med virke som sedan sänks ner i tändtrumman, mitten av milan. Det är inte helt lätt att få elden att ta fart, veden är sur och det krävs flera försök innan den börjar ta sig. Efter ett tag står lågorna högt ur tändtrumman för att sedan bli till tjock, vit, fluffig rök. Milan får brinna ordentligt i en halvtimme, innan lågorna kvävs. Sedan får veden glöda och kola i ungefär en och en halv vecka. Under den tiden turas 20 personer som att vakta kolmilan i åtta timmars pass dygnet runt.

– Självklart tänker man på alla dessa skogsväsen när man sitter här ute. Speciellt i gryningen när morgondimman blandas med röken från milan. Då kan man se både ett troll och en vätt, berättar Ronny Eriksson.

Det är mycket arbeta med milan. All ved hugger kolarna själva, och sen tar det en hel helg att göra i ordning kolmilan. Efter ungefär tio dagar av kolning så ska kolen tas om hand om också.

– Förra året la jag ner tre hela arbetsveckor på kolmilan, men det är det värt. Det är ett skönt break i vardagen, säger Per Örjas.

– Det flesta är med för naturupplevelsen. Det är ingen ekonomisk vinning för oss i att kola, allt går till hembygdsföreningen, säger Ronny Eriksson.