Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem bryr sig om orientering?

Annons

Meningen här ovan kan orsaka viss bris i mejlboxen, särskilt som den femte elitseriedeltävlingen i dag avgörs i Falun.

För inga aktiva tar sig själva på större allvar än orienterarna. De kräver, som en Zlatan, respekt och inget resultat är för dåligt för att inte kallas bra.

Okej, bra resultat är bra resultat. Elitorienterare som Domnarvets Karolina A. Höjsgaard - VM-silver på långdistans och stafett samt tre SM-guld i fjol - förtjänar all respekt för sin träning, sin målmedvetenhet och sitt jävlaranamma.

Men det är blåbären jag vill åt, de som i stället för att "tävla" skulle kunna ta en vända runt elljusspåret.

Samma sak med Vasaloppet. Man säger mig att motionärerna gör tävlingen, men jag köper det inte.

Jag är intresserad av eliten. Tävlingen vore ingenting utan suveränerna.

Att det finns människor som vill hålla kilona borta från mage och häck är okej, särskilt som svenska folket blir fetare och slappare för varje sekund som försvinner.
Men kalla det inte för idrott.

Idrott för mig är... ja, jag kommer inte på nåt bättre ord än rock’n’roll.

Idrott ska bjuda på det oväntade: ett självmål i slutminuten i semifinalen Tre Kronor-USA, en segerspurt i ett 800-meterslopp som vissa tror beror på att nån lade i vad som på sportsvenska brukar heta en högre växel men som egentligen är en produkt av samma (höga) fart hela loppet igenom eller rysarsekunder som dem Carolina Klüft gav oss i fjol, alldeles före avstampet - och den makalösa sjukampsserien i VM.

Det var hit jag ville komma.

Jag har till exempel aldrig sett nån som åker runt med en "I love Skogsmårdarna"-streamer i bakrutan. Orientering har aldrig varit en aha-upplevelse för mig, snarar ett långt zzz...

Man ser starten, hur orienterarna drar iväg, man står och trampar i målområdet, hör - förhoppningsvis - sus i högtalarna och sen har nån vunnit, förmodligen tack vare den där gafflingen man hör så mycket om men aldrig ser vid tävlingarna. Det talas också om sekundstrider och svåra banor och kuperad terräng, men det är inget publiken förstående kan nicka åt och kommentera med kunniga ord som, säg, "passagen vid andra kontrollen var sank, så där måste du ha tappat mycket tid".

Orienteringen saknar pulsen.

Orientering är en marginalsport, trots sina 60 000 tävlingsaktiva.
Och framför allt: orienteringen saknar stjärnor, inte såna som orienterarna själva känner igen utan såna som allmänheten kan tycka om och till sist också älska. Man har ingen Victoria Svensson, ingen Henrik Larsson.

Bara en grå massa. Lika roande som modelltågsfantaster.
Och när en elitlöpare som Jimmy Birklin nobbar SM på grund av sitt hårda tävlingsprogram förstår man att nånting måste vara fel.
Orientering är en kultur som går från generation till generation. Och som all annan kultur som uteslutande kulturens utövare bryr sig om riskerar den att på sikt slumra in eller, i värsta fall, självdö.

Men skogen gillar jag.

Har man tur dyker nåt rådjur upp när man knallar runt till vad man spelat in på en bland-cd eller också jubeldansar man enkelt och spontant över att man lyckas missa en hög från nån älg.
Orienterare som jag har pratat med talar samma mullesnack som jag: skogen är rogivande.

Enkel fråga: varför s-p-r-i-n-g-a igenom den då?

Precis som vissa jägare pratar om att jakten är ett sätt att koppla av på, tror jag att orienterarna försöker föra oss bakom ljuset.
De är ute efter nåt annat.

Men jag vet inte vad.

Förmodligen är det därför de använder karta och kompass.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons