Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargvänner törs inte uttala sig

Annons

- Jag är positiv till vargen. Det är spännande att ha den här, men jag vill absolut inte medverka i tidningen, säger någon.

- Nej, jag är rädd för vad som kan hända om jag säger att jag är positiv till vargen, säger en annan.

En tredje som också tycker det är roligt att vargen etablerat sig i Ore, vill inte heller säga det till tidningen.

De vill inte ens medverka anonymt och utan bild.

Toivo jobbar ofta ensam i skogen. Han reparerar skogsmaskiner och de kan gå sönder vars som helst i det stora vargreviret. Han arbetar oftast ensamt och måste gå flera kilometer i skogen innan han kommer fram till maskinen som ska lagas.

- Jag är inte orolig för att möta varg. Det är ju intressant att se vilda djur, en naturupplevelse, säger Toivo.

Toivo bor i Östanvik där flera vargobservationer gjorts under våren, mitt i byn.

- Från ingen varg alls har vi fått en hel flock. Utvecklingen måste ske under kontrollerade former och varg inne i byn är inte bra. Djur som finns i byar borde skjutas. De visar att det inte fungerar.

- Och myndigheterna lyssnar inte på landsortsbefolkningen. De blir överkörda gång och gång. Det är anser jag vara ett stort problem.

- Vi vet att det finns varg och som hundägare måste jag ta mitt ansvar och vara medveten om situationen. Hundägare ska också ha rätt att skydda sina hundar. Speciellt problematiskt är det för eftersöksjägare. De riskerar vargattacker på sina hundar. Vanliga jägare får släppa sina hundar på egen risk. Så länge situationen är som den är måste vi acceptera det, säger Toivo.

- Jag är ingen varghatare men när det inte finns någon dialog mellan ortsbefolkningen och myndigheterna och folk på landsbygden känner sig överkörda, då kommer motsättningar att finnas, anser Hans Wallner som betecknar myndigheternas sätt att hantera frågan som von oben-mentalitet.

- Överheten bestämmer och försöker inte ens komma överens eller skapa dialog. Vi ska foga oss i beslut uppifrån färgade av storstadsperspektiv. Så länge det är så ökar gapet, folk blir argare och argare och till slut tar de lagen i egna händer.

- Kom hit och prata så vi blir överens, säger Hans.

- Jag är positiv till vargen och tyvärr är det de som är mest negativa till rovdjur som är mest högljudda. Vi som är för vargen har inte samma höga tonläge. Men jag har märkt att flera människor som är positiva tystnar på grund av det sociala trycket. De vågar helt enkelt inte säga sin mening, speciellt inte hustrur till jägare som är negativa till vargen. Det är en form av kvinnoförtryck. Givetvis tycker inte jag heller att vargarna ska springa runt i byarna, säger Bo Lundqvist.

- Detta är ett psykosocialt fenomen som borde analyseras. Vi ställer krav på andra att bibehålla biologisk mångfald, då bör vi också tolerera våra rovdjur, anser han.

KATARINA CHAM

Mer läsning

Annons