Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterideologer bekände färg

Annons

I den Agendasändning som behandlade Kuba kunde man se på vilken nivå Sveriges vänsterideologer och feminister befinner sig.

När två oförsonliga patriarkala system rostat fast så väljer vänsterretorikerna sida och bildar en fanklub i bästa Elvis Presley-stil kring den ena patriarken.

Till denna grupp hör inte enbart den yttersta och mest igenfrysta stalinistflygeln, utan även före detta vice statsministern, före detta jämställdhetsministern och numera Sveriges ambassadör i Brasilien, Margaretha Winberg.

När Pierre Schori jämför Fidel Castro med en renässansfurste, menar han det inte som kritik utan som en hejdlös hyllning: "en av de största i samtidshistorien, för stor för sin ö".

Politiskt och historiskt har Sveriges vänster inte ens kommit upp i samma nivå som det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956, där personkulten förkastades och Stalintidens brott avslöjades.

För mycket länge sedan sade en kubansk kommunist till mig: "Revolutionen har kommit eftersom kubanerna ville något annat med sitt land än att vara USA:s soptipp och horhus".

Jag har alltid förstått detta och antar att varje svensk gör det.

Då skulle man kunna hjälpa Kuba med det mest logiska och självklara alternativet: En demokratisk konstitution som garanterar mänskliga och medborgerliga rättigheter, yttrande och föreningsfrihet, amnesti för alla politiska flyktingar och garantier för Kubas suveränitet som ratifieras av FN:s säkerhetsråd.

DAGMAR M VILARSBORG

Mer läsning

Annons