Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne av Signe Eriksson

Annons

Vi har sorg i Maggsta by. Vår ålderkvinna, Signe Eriksson, är död. På sin 93-årsdag gick hon över gränsen, tapper in i det sista.

Och kämpat hade hon gjort hela sitt liv. Från en start under knapphetens stjärna till ett i många avseenden innehållsrikt liv omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Många är de stunder, då vi med intresse fått lyssna till hur hon med skarpsinne och engagemang berättade om sitt strävsamma liv och om den årliga rytmen på sin älskade gård i Maggsta, om bland annat arbete i skog och på åker och äng, om vården av djuren på gården, om slakten på hösten och om tvätten nere vid ån om våren. Men Signe blickade inte bara tillbaka. Med sin starka vilja planerade hon också, till det bittra slutet, för framtiden. Kanske var det därför som hon fick leva så länge med både kroppsliga och själsliga krafter i behåll. Allt omkring henne skulle vara i bästa ordning, i det prydliga hemmet och i den välskötta trädgården. Men hennes vyer var vidare än så. Hur ofta talade hon inte om vikten av att vårda naturen och landskapet i stort som i smått. Man behövde inte lyssna till Signe länge, förrän man klart insåg vilken begåvad kvinna man hade i sin närhet. Hon var också den sanna medmänniskan, som brydde sig om alla i sin omgivning, också om oss som bara är fritidsboende i byn. Tänk så gott förmiddagskaffet smakade, då vi fick ta del av hennes tidiga morgonbak. En kraftmänniska har gått ur tiden. Nu finns hon inte längre bland oss. Det blir tomt i byn, men vi är glada och tacksamma att vi har fått möta och lära känna henne. Saknaden blir stor, men sorgen är, trots allt, ljus. Vi önskar vår vän Signe en vila i frid.

KERSTIN OCH GÖSTA BERGLUND

Mer läsning

Annons