Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänd ett ljus och låt det brinna

Annons

När en förälder dör blir vi alla storögda barn... Som tar minnessteg tillbaka... Morgonpromenaderna med hunden, förbi skogskyrkogården, skapar tankar.

Blommor för olika perioder, brinnande ljuslyktor, till jul något rött, till påsk gula liljor och vid midsommar, ängens alla blommor...

Försjunken i "varför-tankar" känner jag samvetsskuld över två magert blomstersmyckade gravar, däruppe i norr...

Hon bestämde. Ville varken ha namn eller sten i en församling som aldrig kom till skott när det gällde minneslund. Av egen erfarenhet visste hon sextio mil söderöver hur hjärterötter smärtade när de en gång om året mötte en vildvuxen grav. Hennes barn skulle aldrig behöva...

Och han, som vilar i sin familjegrav, orkade aldrig tala om döden eller sitt namn på en sten.

Bara om "årliga måstet", planteringshjälp på farfars grav.

Mina två kära vilar ganska anonymt i norrländsk jord, på mark där mina barnafötter trampat och ilskat sig över branta cykelbackar, bedrövliga skidspår, meterhöga snödrivor, kall gymnastiksal med utedass, skolhus med kompakta skolbänkar, gullvivsbackar, styvmorsviol och susande hängbjörkar.

Allt ganska nära kyrkan, som i ett barns tankar mest fanns till för begravningar, dop, konfirmation, bröllop, skolavslutningar och julottor - och farfars cykelfärder till sonens grav.

Jag var femåringen som "hängde med "farfar" postiljon.

På svart cykelsadel tillfälligt monterad på gul postcykel följde jag grusvägens gropar och Faxälvens strida ström under landsvägsbron.

Jag vinkade till Kalle på Ärebo, till skolfröken Franzina utanför kommunalhuset, till farbror Hambergs häst och servitrisen på Olofssons konditori.

Cykelfärderna till och från graven var spännande.

På kyrkogården berättade farfar alltid samma sak. Om sonen Stigs sjuka hjärta som inte orkat längre än till tjugo år.

Småbarn tänker på sitt sätt. Jag fantiserade om hur Stig ganska nöjd sov med vackert spetslakan, rött sidentäcke och svart skolskärmsmössa i sammet. En sån skärmmössa som jag önskat, men aldrig fick när jag blev skolflicka.

Större dramatik utspelade sig aldrig på Långseles kyrkogård. När farfar krattat, vattnat och pysslat om blommorna, bett mig hänga tillbaka kyrkogårdens redskap, cyklade vi hemåt.

Men aldrig direkt till farmors kök.

Farfar ville ta en pipa rök med Greve Hamiltons blandning.

Det gjorde han vid ett av de runda marmorborden på Olofssons konditori, medan femåringen med dinglande ben på skinnklädd stol bjöds saft med sugrör och mockabakelse.

Farfar var nöjd med sitt och jag med mitt. Konditoribesök med saft och mockabakelser hörde inte till vardagsbilden.

Allt detta är historia, men jag ler faktiskt och "viskpratar" med farfar, farmor, mamma, pappa och lillebror, när jag långt borta, men ändå nära tänder ljus i minneslund för mina kära. Och inombords nynnar, Tänd ett ljus och låt det brinna...

Mer läsning

Annons