Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Synd att anhöriga inte reagerar mer"

Annons

- Jag tycker tv-serien Solbacken är gullig.

Det säger Marina Mårtensson, arbetsplatsombud och en av avdelningens undersköterskor. Därmed också sagt att verkligheten är tuffare än vad TV-serien tonar fram.

Det var Marina Mårtensson som jobbade den kvällen då Leif Filppus svärmor försvann. Hon berättar om den oro och förtvivlan som hon kände tillsammans med de anhöriga.

Skillnaden är bara att i det här sammanhanget ryms också ansvaret, som personalen tar på sig.

- Man anklagar sig själv för att man inte gjorde så eller så.

Men när Marina och hennes arbetskamrater tillsammans med Leif Filppu resonerar om saken står det klart att personalen inte har en chans att vara på alla ställen samtidigt.

Stängningen av demensboendena medförde att de dementa flyttades över till lokaler med betydligt större lokalyta, och med flera utgångar.

Utgångar som av brandsäkerhetsskäl inte får vara låsta.

Därmed också sagt att försvinnandet den 26 februari inte var en engångshändelse. Dementa har försvunnit förr och kommer troligen att försvinna igen - om det inte sker en radikal förändring menar personalen.

Undersköterskorna på service 1 instämmer i Leif Filppus kritik om att stängningen av demensboendena skapade en situation där en stor del av tryggheten för de boende försvann.

Men det är inte bara den stora lokalytan som skapar problem. Personaltätheten har i takt med sparkraven blivit allt glesare.

Tidigare hade nattpersonalen tillgång till "springaren" - en person vars uppgift var att hjälpa till på Allégårdens tre avdelningar.

Men den tjänsten sparades bort.

- Nu har vi bara tillgång till sjuksköterskan, som har hela kommunen som sitt arbetsfält.

Nattpasset upplevs av alla som det tuffaste. Långt ifrån alla gamla ligger snällt och sover. Runt 40-50 larm på ett nattpass är inte ovanligt.

- Det värsta jag varit med om var 103 larm på en natt. I vanliga fall brukar man inte räkna larmen, men det här var så extremt att jag räknade dom, berättar Marina Mårtensson.

Nämnas kan att de boende har ett larmarmband. Dessutom finns det larmmattor vid sängarna som signalerar då någon sätter ner fötterna - eller ramlar ur sängen.

- Risken är stor för att bränna ut sig. Det har hänt att man räknat på hur mycket man skulle förlora på att sjukskriva sig, säger Inger Lind.

Under en period var hälften av personalen långtidssjuka. I dagsläget är "bara" fem av tolv sjukskrivna, varav fyra har varit borta från jobbet i flera år.

Personalen på service 1 tycker det är bra att Leif Filppu vågar säga sin mening.

- Man önskar att fler anhöriga skulle reagera. Många tror kanske att mamma och pappa är trygga.

- Men tryggheten går tyvärr inte att garantera, konstaterar Inger Lind dystert.

Bristen på social tid tillsammans med de boende hör till de dagliga bekymren. Promenader eller annan rolig samvaro är utesluten.

Allt handlar om rutiner, maten ska serveras, hjälpa till med hygien, dela ut mediciner och så vidare.

- Dessutom är det vi som svarar för städningen av rummen, påpekar Inger Lind.

Städningen utgör ett speciellt riskmoment menar hon. Under de senaste dagarna har det beslutats att två av avdelningens mest "rymningsbenägna" damer, Alice och en annan dement kvinna, ska utrustas med personliga larm som larmar när de passerar utgången.

- Men, påpekar Inger, om jag har dammsugaren på så hör jag knappast larmet.

De nya larmen uppfattas som ett steg i rätt riktning. Men personalen befarar att det inte räcker till.

- När demensboendena stängdes vreds klockan tillbaka.

- Det blev en försämring, och det sämsta var att blanda dementa med friska, lyder personalens gemensamma uppfattning.

HARRI KRIIKKULA

Mer läsning

Annons